söndag 30 december 2012

SKÄMTARNA OCH ORDEN

Ibland är livet härligt!

För andra gången idag stapplar jag in genom dörrn, sjöblöt och tjåstig av först hästutsläpp och höbärande och mockning, håret fullt av halmstrån, och nån timma senare dags igen – springpromenad i lössnö med hundarna! Yippeee!
Katrin Zytomierska, you made my day. Jag garvade hela vägen in i duschen. Jag kunde inte sluta tänka på dig. TACK för att du publicerade den där inskickade nobelprisvinnande tvåradingen på din blogg!

"Parken är full utav gula löv
Nu ska jag starta med att tajta min röv"

Jag förstår så väl att du inte skrev den själv.Men tack ändå!

Jo, alltså, om någon skulle ha missat det. Så här var det! I november satte nåt stockholmsgym upp affischer ute på stan för att sprida varumärket.
Katrin Zytomierska gillade inte det hon såg. Varumärket demonstrerades av en tjej – en lång ung kvinna som såg avundsvärt stark ut i sina träningskläder.
Katrin Zytomierska fick spel. Hon fick ett så vältaligt spel på sin jättejättelästa blogg att hon fick kicken från bloggsidan. Katrin kunde inte fatta hur den kvinnan lät sig plåtas, en sådan best!
Inte bara hade hon stripigt hår. Hon var svettig också!
Och inte pinnsmal! Katrin Zytomierska kommenterar: ska det där vara reklam? För ett gym?
Va?
Fast det hon skriver är:
ASSÅ VA ÄR DET MED DEN HÄR SVENSKA GREJEN ATT TJEJER SKA FÅ VARA MULLIGA?

Jag läste kritiken mot henne och tänkte, va fasen! Inte håna de handikappade! Tjejen rår inte för att hon är fjorton och ett halvt i huvudet!
Sedan läste jag lite på hennes blogg.. Hon är inte alls fjorton år i huvudet. Hon är en trettiofemårig affärskvinna som lever på att stajla sitt bloggsnackatt det går hem hos alla de där tonårstjejerna som skriver till henne och skickar bilder på sig själva och gråter och ber att Katrin Zytomierska skall hjälpa dem att se ut som hon.
Tänk om de här tjejerna ser tjejen på affischen och kommer på tanken att det är helt okej att se ut som en vanlig frisk tjej?
Katrin Zytomierska får lägga ner butiken.
Katrin Zytomierska får ingen blogguppmärksamhet och inga annonsintäkter.
Katrin Zytomierska måste sluta kränga svindyr LCHF-nattvard åt ätstörningstroende småtjejer.
Om kvinnor ser ut som hon på bilden och inte tycker det är något fel – var lämnar det Katrin Zytomierska?
Out of business.


Katrin Zytomierska är inte alls korkad. Hon är skicklig. Hon härmar orden hos tjejerna som så himla gärna vill härma henne.
Hon imiterar de mest känsloladdade tankarna hos sina köpare. Svårare är det inte.

Likadant gör Jimmie Åkessons anonyma polare på olika nätsidor. Tea Party-dårarna i USA använder samma mönster –  inte fasen säger de till väljarna att hela fiscal cliff-striden handlar om något så enkelt som att de rikaste 2% av alla hushåll i det landet inte har lust att betala mer skatt. O nej! De pratar om friheten och individen och om family values i stället, sånt som de vet att folk känner en massa saker för.
Tea Party-dårarna är inga dårar. De är välfinansierade ombud för ett litet gäng extremt förmögna personer som inte tänker dela med sig. Svårare är det inte.

Så varför tar jag upp det här? Två anledningar. Mönstret för att sälja in något är det samma: det är faktiskt inte svårare än så. Det har alltid varit lätt att göra affärer eller politik av det vi är mest rädda för eller önskar oss allra mest och det är ännu ännu lättare att stajla verksamheten i ord som passar mottagarna. För min del tror jag, att många diskussioner i hundvärlden skulle bli mycket enklare om vi var mera vana att lyssna och tänka var gång vi hör olika påståenden



                                 VEM SÄLJER VAD TILL VILKEN MÅLGRUPP?

i stället för att bli så emotionella att vi börjar skrika ”skithund” efter tre minuter.

Den andra anledningen är hemskt enkel. Jag skrattade åt Katrin Z och hennes språkkulisser längre än jag har gjort åt något under alla veckorna sedan min hund dog. Jag åt hur många muffins som helst efter maten av ren trotsig förtjusning! 
 Zytomierska som tonårsimitation är roligare än Michael Gadsby var i rollen som småskalig uppfödare med förkärlek för rufsiga hundar i dypölar. 


Bodil Carlsson 
















OCH GLÖMMA RESTEN?





Hundar blev de första tamdjuren, en process som startade någonstans mellan för 20 000 och 15 000 år sedan, troligen när gråvargen började leta mat runt människors boplatser. Hundexperterna har olika tankar om hur aktivt människorna deltog i nästa steg, men till sist blev relationen ömsesidig, allteftersom vi började använda hundar för jakt, vakt eller vänskap. Skyddade från vildmarkens survival of the fittest, frodades de halvtama hundarna även om de bar på skadliga genetiska förändringar – som förkortade ben – som skulle ha rensats ut i små vilda populationer.

Tusentals år senare tog uppfödare tag i detta blandade genetiska material när de började skapa de moderna raserna. Uppfödarna tog drag de ville ha från olika raser – eller försökte sig på att snabbt upprepa mutationer i en och samma ras – för att få fram den hund de önskade sig. Uppfödarna premierade också nyheter, för ju mer distinkt en hundlinje såg ut, ju troligare var det att den skulle uppmärksammas officiellt som en ny ras.

Denna artificiella selektion tenderade att gynna enskilda gener med stort genomslag, eftersom ett utseendedrag därmed kunde fixeras mycket snabbare än vad grupper av gener med liten genomslagskraft någonsin kunde göra.”*

Och vilka gener var det frågan om? De som bestämmer utseendet. De är inte så många. En titt på en rottis och en chihuahua, eller på en puli jämfört med en kinesisk nakenhund, kan ju få vem som helst att tro att det måste skilja på en otrolig massa gener...
men det är precis tvärtom. De enorma skillnaderna i kroppsstorlek, hårlag, pälskvalitet, pälsfärg, benlängd, nosform och allt annat som har uppmärksammats och namngivits och belönats under de senaste drygt hundra åren i vår del av världen – helt enkelt för att allt fler människor haft råd att ägna sig åt sådant - de skillnaderna skapas av ett litet fåtal gener. Längden, texturen och ”fanorna” i pälsen, som vi lägger sådan vikt vid, åstadkoms av generna FGF5 och RSPO2 ihop med KRT71 – och det gäller alla, strävhårig tax eller storpälsad collie. Skillnaden mellan ståndöron och hängande öron hänger på utformningen av en enda gen på kromosom nr 10.

Och beteendet? Vänskapen och vallningen och skyddet och jakten? Allt det som vi valde hundar för under de där tusen åren som föregick vår egen lilla bubbla i tiden? Det skapas av ett stort antal gener i ständig samverkan med den omgivning som hunden lever i och påverkas av. Den enda enskilda beteendegen som har hittats hittills är en som orsakar tvångsmässigt pälstuggande hos dobermann.

En hund, vilken hund som helst, har runt 30 000 gener. De skapar tillsammans en fantastisk varelse. Är vi fortfarande så upptagna med att slöjda fram formerna som ger oss framgång och status att vi måste välja att hetsa upp oss över de där tio eller tjugo stackars generna som ger just den rätta nosen, just den rätta svansen och just den rätta öronvarianten?Är det så framtiden för hundraserna ser ut - att vi stirrar oss bokstavligen blinda på gendetaljerna som vi har lyckats få fram?
Och glömmer resten?


Bodil Carlsson


* Citat ur MIX, MATCH, MORPH – How to build a dog, artikel skriven av John Tomanio, i National Geographic Magazine februari 2012, min översättning. Övriga uppgifter i inlägget är ett referat av samma artikel, som baserar sig - artikeln, alltså - på ett samarbetsprojekt mellan genforskare vid Cornell University, UCLA och the National Institutes of Health, USA. Uppgifterna om örongenen är jag inte hundra övertygad om, så jag snokar vidare!

torsdag 27 december 2012

MINNET AV UPPLANDS-VÄSBY


Jo, alltså – det var den där internationella konferensen DogHealth, som SKK arrangerade i ett separat tjugovåningars konferenshotell en bit utanför den himla genomsnittliga svenska kommunen. Upplands-Väsby.
Det var faktiskt riktigt intressant. Men vädret var så uselt, så jädra kylskåpskallt, att man knappt kunde sticka näsan utanför glasdörrarna för en cigg. SKK fick sarkastiska gratulationer från KC för att man fixat det så att ingen hade lust att avvika från diskussionerna för den kortaste promenad.
Så i o f s – det kan ha berott på läget, några kilometer vid sidan av. Eller det kan ha berott på halvstorm och regn. Men det var på det viset, att hela konferenshelgen, inklusive från bussfönstren på väg till och från den stora hundkonferensen, såg jag totalt fyra hundar.
Gissa vilka hundar och vilka ägare?

På tunnelbanestationen mötte jag en – en fransk bulldogg hållen i prydligt koppel av en prydlig person på femtiopluss. På väg till bussen nästa: en kinesisk nakenhund i slitet rosa täcke, ledd i koppel av en annan ägare i övre medelåldern. På en bänkarna utanför hotellet satt två tonåringar med huvena tätt ihop och under jackanden ena stack ett chihuahuanylle fram.
Och så mötte jag till sist– i en de få solstrimmorna den där helgen – den fjärde hunden. Cykelmotionerad på slakt koppel av en ung tjej, som tittade ner på sin jycke och sa något till den och log.
Hunden tittade tillbaka upp på henne. Det såg ut som om den gillade sin matte.

Så – fyra hundar, varav tre miniatyrer. Av dessa var kanske två reggade och de hörde ihop med äldre människor. Den enda normalstora, normalbyggda, normalrörliga och fysiskt okomplicerade hunden som rörde på sig ihop med sin unga människa var en garanterat oreggad pitbull.
Vi var ett stort gäng i femtioårsåldern och uppåt därinne i konferenshotellet och vi hade många intressanta saker att tala om. Men den enda gången någon nämnde de oreggade pitbulltypernas växande antal i alla länder var när någon sa: ”Och det där är ju ett samhällsproblem.” Ingenting för oss här att ta upp, alltså.

Men det är kanske tid att sticka huvudet utanför konferensväggarna och börja fundera lite?
Hur ser framtiden ut för collien och andra traditionella rena raser? Och vad är det som avgör den saken?
Vad bestämmer efterfrågan? Varför mötte jag ingen collie?

Bodil Carlsson

onsdag 26 december 2012

OCH NÄR JAG ÄNDÅ ÄR PÅ GÅNG!

-så är det här något jag nycket hellre hade läst i en svensk hundtidning. Som ett sätt för hundorganisationer att hitta något vettigt att ersätta den döende utställningskulturen från andra halvan av 1900-talet med i stället för more of the same!
KC-nära Dog World http://www.dogworld.co.uk/product.php/85474 i veckan.





STOLT OCH VÄRDIG PÅ JULDAGEN

Det går inte att förneka – vi har blivit äldre sedan han försvann, Colliebusen. Tikarna har slutat ligga och vänta på honom – nu bara ligger de. Det är tyst i flocken oftare. Eviga Mamman har blivit gammaldamig och avböjer långpromenader, särskilt i jobbig djupsnö. Matte har blivit lite gammeltantig, hon också. Det är inte lika roligt längre.
Spåraren är borta. Han med leendet i ögonen.

Med måttligt intresse läste jag igår Colliebladet. Viktigt avsnitt. Stort uppslag! Stolt och värdig. Huvudet som ska vara i balans. Uttryck. Öronen som aldrig får stå upp för då blir det fullkomligt fel uttryck. Stolt och värdig. Uttryck. Stolt och värdig.
Intervjuer med exteriördomare, kort sammanfattat.
Jahapp! Jag slog ihop tidningen och vi traskade iväg på förmiddagspromenaden. På juldagen. På tysta bonnvischan. Och där började en alldeles ovanligt lång promenad, länge i våldsamt tempo, bitvis i halvmeterdjup snö. Tioåriga tiken drog som en snöplog! Hon har inte rört sig med så imponerande kraft så länge på ett år eller två.
Så då var jag väl stolt?
Då tänkte jag på rörelserna och smidigheten hos den som skall vara en arbetande hund?
Tyvärr inte. Jag höll emot i kopplet, såg ner på den kämpande ryggen och undrade om det inte skulle vara vänligare att ta bort henne.

Det som utlöste snöplogskraften hos hunden var något som kan ha varit skott. För all del, jag svär inte på saken, men grannens barnbarn åkte pulka i åkerbacken en bit bort och en av småkillarna hade något i handen som möjligen var en knallpulverpistol. Eller så bröt snön av ett par trädgrenar i närheten.
Eller så använde någon inom en kilometer en hammare.
Allt detta har hänt förr. Medan det krävdes riktiga skott för att utlösa flyktbeteendet tidigare, så kan det räcka nu med skottliknande ljud vilken årstid som helst då tiken vet att det kan vara jakt på gång. Enda förbättringen är att hon fortare kommer ur paniken nu. Förr tog det timmar. Av klapprande tänder och darr.
Stolt och värdig, exteriörintresserade?
Uttryck?

Jodå, jag vet att skotträdsla/annan fobisk rädsla finns i alla raser – hos enstaka hundar. Jag vet också, lika väl som ni, att i  den här rasen är det allt annat än enstaka hundar. Det är ett välkänt, väldokumenterat och vanligt hälsoproblem. Av mina sju långhårscollies har tre haft det. Två av dem släkt – den tredje så obesläktad som avelsbasen tillåter: alla europeiska collies är släkt, frågan är bara hur mycket. Finns det några europeiska collies som INTE har skygge Dazzler eller hans bröder gånger tjogtal i sin bakgrund?

Så vem skall man hålla ansvarig?
Man kan självklart göra som vissa uppfödare gjorde förr – skylla på valpköparen, som inte har ledarskapstränat sig själv eller miljötränat valpen tillräckligt, eller tvärtom har gjort det för mycket, eller på fel sätt, eller i största allmänhet inte förskaffat hunden en tillräckligt lycklig valpdom.
Eller man kan göra som vissa valpköpare - bara skylla på den enskilda uppfödaren, som inte har talat om ”vad som fanns på linjerna”, eller som inte kan ha valt sina avelsdjur tillräckligt noga.

Eller så kan man tänka så här. Ansvarig är ingen nu levande eller tidigare person. Ansvarig är en dålig tradition! Eftersom hundarnas bakgrund rent genetiskt och släktskapsmässigt är som den är, så finns det ingen enskild uppfödare som kan garantera att skotträdsla/annan rädsla inte dyker upp. Ungefär som inte den mest seriösa cavalieruppfödare kan garantera frihet från syringomyeli och hjärtfel.  Uppfödarna inom en och samma ras delar på en och samma genpool.  Risken finns på alla ”linjer”. Det är inte ett enskilt uppfödarproblem i första hand – det är ett gemensamt arv skapat av tidigare uppfödares estetiska preferenser och stora förmåga att hålla tyst.
Jag är j-vligt trött på att behöva köpa tidigare uppfödares estetiska preferenser, när jag vill ha en hund. Förlåt att jag är så direkt, men så är det.
Jag är totalt färdig med att hålla god min inför en 103 punkter lång shoppinglista över vilka utseendedetaljer genetiken ska vara snäll och leverera för att exteriördomarna ska känna igen en collie. 
Eller annan variant av arten hund.

I en diskussion på facebook om collieegenskaper nyligen plockade jag upp ordet ”själ”, därför att någon annan redan använde det och därför att det är ett uttryck som i vardagsspråk ofta används för att ange en svårpreciserad inre egenskap hos något.
En del kommentarer verkar därmed uppfatta mig som någon sorts religiös stolle. Alternativt en drömmare. Och det kanske jag är, vem vet?
Men jag är åtminstone inte den sortens religiösa stolle som tror på biologiskt hållbar släktskapsbaserad avel på utseendedetaljer. Kostnaderna för det projektet i form av ansamling av defekter i hälsa eller beteende blir högre ju längre man håller på. Och det har hållits på rätt länge nu med hundavelns artonhundratalstradition. Är det inte dags att kliva av den släden? Föret börjar bli trögt!
Have yourself a merry little christmas, SKK, SBK och rasklubbar! Och när julen är över, fundera på varför blandraserna ökar.
För att blandraser är friskare, mera okomplicerade? Nä. Men för att renrasernas avelsresultat har fått folk att hoppas det!
För att allmänheten blir alltmera intresserad av åsikter om exakt var öron ska vikas för att den de sitter på skall vara en bra hund? 
Det får man förstås tro, om man vill. Men vem är i så fall drömmaren?



Bodil Carlsson


fredag 21 december 2012

Ett renrasigt h-vete, del två

Då har vi sett fortsättningen på det program som för några år sedan orsakade sådan kalabalik bland uppfödare i framför allt England. Då någon hade mage att ifrågasätta hur hundavel bedrivs. Och framför allt, hur framgångsrika uppfödare bedriver hundavel!

Vissa återblickar visades, bl a den ägare till en Cavalier King Charles spaniel som bar på gener för den plågsamma sjukdomen syringomyeli, den sjukdom som innebär att hjärnan inte ryms i skallen.
Ägaren vägrade förstås svara på flera frågor men medgav att hennes utställningsvinnare hade nog ett par kullar efter sig, men inte så många. Sanningen är att han har 34 kullar efter sig, varav 26 efter han fått sin diagnos.

Än värre var det med den framgångsrike (i utställningssammanhang) boxerhanen som bar på en gen för en njursjukdom som innebär att skadliga ämnen inte kan filtreras ut ur kroppen. Detta leder till att djuren förgiftas och dör, i alldeles för ung ålder. För att valparna ska insjukna krävs att bägge föräldrar bär på denna gen.
Denne champion har 894 valpar efter sig vilket innebär att sjukdomen kan bli ett mycket stort problem i den engelska boxerstammen. Ägaren till denna boxer är uppfödare, domare och ordförande för boxerklubbens avelsråd. Hon har ännu inte lämnat det blodprov som efterfrågades gällande hennes hund, för att definitivt fastställa att han bär på den skadliga genen. Hon säger sig inte ha träffat på sjukdomen bland sina valpar och kenneln ligger fortsatt på en mycket hög inavelsgrad i sin uppfödning.

 

Detta är två exempel på hur människor som säger sig älska sin ras agerar. Som strutsar, med huvudet i sanden. Inget, absolut inget, får stå i vägen för deras ambitioner att föda fram utställningschampions. Och om något står i vägen - så blundar man, förnekar och passerar.
Ett problem är förstås att uppfödare som oftast är domare, och troligen lika ofta goda ryggkliare, innehar beslutsfattande poster inom engelska kennelklubben och i rasklubbarna.

Det finns förstås kritiska röster, en del av dem hör man i programmet. Men de är uppgivna, motarbetade, hotade och uteslutna ur den sektliknande företeelse som hunduppfödning tycks vara.
De hoppas att utbildning kan sätta stopp för djurplågeriet, för det finns inga lagliga sätt att komma åt den industri som pumpar ut sjuka och lidande valpar över England och förmodligen en bra bit ut i Europa också.

 
Den engelska kennelklubben gör revideringar av rasstandarder för att på sikt bli av med de mest extrema överdrifterna inom olika raser. Men räcker det? Och hur lång tid tar det innan man ser ett resultat?
Och man kan lagstifta om allt, kan man inte?

Johan Nilsson



söndag 16 december 2012

UNDER STÄNDIG OMRÖRNING



Det såg inte så bra ut igår morse, när bilen med karln just hade rullat iväg och gräsänkehelgen startade: nedfallande vit ärtsoppa, halv storm och halva huset plötsligt strömlöst. Men det redde upp sig with a little help from a friend, först snälle grannen som kom och ...okejdå! Bytte propp i det jädra elskåpet på uthusväggen! Jag har aldrig påstått att jag var smart!
Sedan kom nästa vän i Vår Herres skepnad och gjorde vädret godmodigt. Som klassettvarningsdag vart det i slutändan inte mycket att skryta med: 5 cm nysnö och vind nog att skaka loss de tunga vita sjoken från träden, inte mer. Nollgradigt i kvällningen. En omgång varmvatten till hästarna räcker. Fåren har med vemod fattat att det inte blir någon extratilldelning av havre idag och kattuslingen JimmieÅ såg sig förgäves om efter grädde och smörklick i kvällsmaten!

Jag brukar trivas med gräsänkehelger. Att vara själv och för en gångs skull inte ha annat att göra än att smälla ihop Ekströms brylépudding, se Downton Abbey, duscha och rulla ihop sig i den mysiga zigzag som uppstår när en hund ska sova på höger arm och den andra trycker sin rygg mot min.
Nu blev det en sen kväll med dåligt humör och det berodde på hunddiskussion på nätet. Finns en colliesjäl? Finns något speciellt drag hos collie och nära raser med samma historia?
Det har jag trott i åratal men jag kan självklart ha fel. Det kan vara så enkelt som att jag var trettiofem när jag fick min första hund och vad jag än hade väntat mig, så var det inte detta – så stor social förståelse, så mycket ansvarstagande, så mycket samarbete! Efter alla år lyser de fortfarande upp mitt liv, hundarna, med att vara vad de är: tillit och vänlighet på fyra ben. Men det kan förstås vara så,  att det är hundegenskaper och eftersom mina hundar alltid var collies, så tror jag att helt enkelt det är colliegenskaper.
Eller så kan det ligga något i tanken. Ja, det är allmänna hundegenskaper! Men hundar som i generationer valdes för att vakta och svara för fåren och tala om när något var fel kanske har fått lite mer av just de hundegenskaperna än många andra raser?

Det skulle man kunna ha en intressant diskussion om framåt nattkröken, men det fungerar inte så i hundvärlden. Där blir samtalen som snabbfix brylépudding – slagsmålet om MH och mentalindex kokar upp igen under ständig omrörning och hey presto! smakar det vidbränt.
Oavsett vad man tror om eventuella typiska vallhundsegenskaper, så är det så att vi har haft på tok för många rädda, osäkra, passiva hundar i just vår ras. Spelar ingen roll om man är född vänlig med stora förmågor att uppfånga signaler från människor! Är man alltid rädd, då har man ingen nytta av sina talanger.
Det finns fungerande sätt att fånga upp grundläggande beteendedrag. Det finns en metod att beräkna snitt på kommande kullar. Det finns en rasklubb som gör ett jättejobb för att rätta till problemet. Om man är uppfödare, så hakar man på!
Annars är man valptillverkare och därmed nöjd. Iallafall är man nöjd så länge som man hittar en tillräckligt godtrogen efterfrågan.
CBI Sweden?


Bodil Carlsson




torsdag 13 december 2012

CWN CYMREIG!





Det kom ett julkort från Wales.
Ni ser hunden längst till höger? En sådan hund, fast på västra sidan om Irländska sjön, hette Old Cockie. Gissa vilken ras! Den bästa i världen - äkta collie.


Cy är walesiska för hund, i pluralis cwn. Cymreig betyder Wales eller walesisk.


Bodil Carlsson

 

lördag 8 december 2012

SNÖ OCH CIVILKURAGE

Snön faller. När den faller i Stockholm hamnar det i Rapport. (I somras gick en vild bisvärm samma väg. Det var inget med bisvärmen förutom att den satt på en husvägg i 08 city.)
Vi har 40 cm snö på träd och hustak; mer än så på marken, där vinden tornade upp den. Hundarna letar kissplatser. Hästarna kommer in i galopp med snön sprutande om hovarna – de störtar fram till syrenträdet där fågelfröautomaten gungar tom i kvällningen och tuggar i sig nedfallna havrekorn och solrosfrön. I morse gick rådjursspåren ända fram till stängslet. Någon måste komma ihåg platsen där man kunde hitta Renfor för två år sedan.
Väderprognoserna går inte att lita på helt och fullt. Snöovädret som kommer in i morron – går det loss bara på hallänningarna och smålänningarna, eller tar det en sväng förbi oss? Vedkorgarna är fyllda, ved uppstaplad i den öppna spisen, späntstickorna till höger och gamla dagstidningar staplade lätta att komma åt till vänster. Ficklampsbatterierna står på laddning. Värmeljusen är framflyttade. Ett nytvättat lager varma kläder väntar. Reservvattenhinkarna framtagna. Ifall att!
Snötunga träd som faller över ledningar ger praktiska bekymmer. Djur behöver vatten i flytande form även om det är strömlöst hemma.

Vår trogne gamle stallkatt Barney har fått konkurrens. Den nye dök upp ur ingenting och bredde genast ut sig. Han har den finaste blanka svarta kostym och det vitaste skjortbröst och när man tittar på honom, jamar han så hyggligt, som en vanlig civiliserad katt. Så fort man vänder ryggen åt kommer hotfulla strupljud och väsanden. Så det fanns bara ett tänkbart namn på intränglingen.
Nu bär vi uppvärmt käk tre gånger om dagen till Barney och JimmieÅkesson. Han blir gradvis mindre aggressiv, när han inser att det finns en matskål åt honom också och en plats bland höbalarna att värma sig på.

Såg ni den filippinske delegaten i Doha på nyheterna igår? Killen som grät? Han sa – ungefär - ”Vi kan inte hålla på så här, fördröja och prata detaljer! Vi är inte här för att göra our political masters nöjda. Vårt ansvar är mot alla miljarderna människor som är beroende av våra beslut!”
Heder åt den killen och lika mycket civilkurage till oss andra!

Trevlig, lagom snöig och kall, helg önskas alla läsare.

Bodil Carlsson





onsdag 5 december 2012

INTE CBI!

Det ni hittar via den här länken är inte CBI.  Det är vad CBI vill skydda sitt varumärke mot. Det är - tror jag - själva anledningen till att CBI är angelägna om att ses och höras som diskussionspartner till jordbruksdepartement och annat. De vill att det ska framgå, att de inte alls är emot all insyn, alla lagförslag och all inspektion... CBI har licens för sin uppfödning! CBI vill vara seriösa. De vill distansera sig från sammanblandning med den illegala exporten från "Europas valpfabrik", Irland. Hur det kan gå till kan ni läsa i länkens artikel i engelska Dog World, daterad 5 december. Den här gången var det 87 valpstackare av de populära småraserna - billiga att föda, lätta att trycka in i små utrymmen, lätta att transportera i mängd i andra små utrymmen, lätta att sälja och efter vad det står lätta att få bra betalt för också.
Kan det bli bättre?

Irländska SPCA (Society for the Prevention of Cruelty to Animals) säger alltså att de tror att upp till ett tusen valpar varje vecka transporteras från olicensierade valpfabriker. I oktober hittades 36 valpar packade i pappkartonger i två bilar i Dublin med skabb, öronskabb, loppor, ögoninfektioner och parasiter.
Verksamheten är organiserad och lönsam. Man hämtar upp valparna i Irland, säljer dem via internet i Wales eller England och tjänar riktigt skapligt med cash på dem. Vissa valpar kan dra in 1 000 pund - jag skulle gissa just på de gulliga, eftertraktade dvärgraserna, som de pommar, franska bulldoggar och westiesar som hittades nu senast i Manchester - och i jämförelse med att försöka dra in samma summor på att smuggla annat, som har mycket högre straffsatser och större risk för upptäckt, så är detta förstås ett smart val.

Folk kommer att fortsätta göra det valet så länge det finns en efterfrågan. Och så länge det finns sjuka massproducerade illegala smuggelvalpar, så kan CBI framstå som seriösa hundvänner.


Bodil Carlsson


tisdag 4 december 2012

OCH VAD ÄR CBI?


Vi fick en fråga – vad är CBI?
Jag ska inte låtsas som att jag sitter inne med hela svaret, för det kräver mer tid än jag har just nu. Men så här ser det ut. CBI är ingenting alls i stil med en rasklubb, en sammanslutning av rasklubbar, en underavdelning av någon nationell kennelklubb eller något annat som vi är vana vid från hemmaplan.
CBI har ingenting gemensamt med irländska IKC eller engelska KC – utom möjligen egenskapen att framkalla en del förlägenhet hos båda dessa värda organisationer. CBI har ingenting med raser att göra – utom att man gissningsvis riktar in sig på de som det är störst efterfrågan på.
CBI är inte vad de flesta av oss här skulle kalla hunduppfödare.
CBI är kommersiella lantbrukare som har bytt produktionsart. OK?

Precis som i Wales finns i republiken Irland och i Nordirland stora kommersiella kennlar. De brukar lyda under kommunal regler och kommunal tillsyn. I fattiga landsändar, där det är ont om jobb och ont om pengar, ses de nog ofta som lovvärda företagsintiativ. Är det inte bättre för kommunens skatteintäkter, bättre för bygden och bättre för X, om X slipper sälja gården och flytta? I stället bygger X om lagårn och startar hunduppfödning.
Canine Breeders Ireland är en intresseförening på omkring 600 uppfödare. De finns på båda sidor om gränsen mellan Irland och Nordirland sedan åtminstone 2006. 2010 träffade de representanter för den nordirländska regeringens jordbruksdepartement för att tala om vad de tyckte om förslag på krav och inspektioner och tillsyn. Protokollet ligger på nätet och det är inte mycket som Canine Breeders Ireland tycker om.
De vill inte ha några inspektörer och löst folk från kommunerna springande. De vill att det ska vara jordbruksverkets veterinärer och inga andra – det är folk som har vana vid lantbrukets djur och vet vad de håller på med. CBI tycker inte att det är skillnad på djur och djur. De föds ju allihopa upp för ägarens vinst, varför hyckla om saken?
CBI tycker inte att det ska vara en massa åsikter och förbud om svanskupering på valpar. Det är det ju inte när det handlar om gris eller lamm. CBI tycker inte att det ska vara en massa regleringar av hundförsäljning över nätet. Det är det ju inte för andra varor.
En mr D. Hamilton presenterar sig att large-scale dog breeder. Han är involverad i export till England, Skottland och världen runt och han säljer till andra hunduppfödare där... vilket inger en intressant tanke om varför hans organisation är så stört emot chipmärkning, tycker ni inte?

Hur som helst – here is the million dollar question och the million dollar svar. Vad är CBI?
En intresseorganisation för exportörer vars totala exportvärde för hela Irland, republiken och Nordirland, enligt deras egen uppgift är mellan 400 och 500 miljoner euro per år. 

Bodil Carlsson 


söndag 2 december 2012

JA, JOHAN...


...och vem säger detta?

Var stolta över att höra till en professionell och växande industri som för med sig jobb och välstånd till era trakter. Vår industri är lönsam – var oändligt stolta över att den är en av de få som fortfarande kan skapa en försörjning och så får man arbeta med djur som älskar ens vård och uppmärksamhet.”

Uppfödargruppen CBI, Canine Breeders Ireland. Nordirland, närmare bestämt. Uppfödarna i CBI har berättat för den nordirländska regeringen vad de tycker om ett lagstiftningsförslag för hunduppfödning. Om några lagstiftningsförslag tycker de INTE.
Vaddå max sex kullar per tik? Unacceptable! Tio borde kunna gå fint!
Vaddå inga kullar efter åtta års ålder? Unacceptable! I avel borde tikar kunna gå tills de är tio.
Vaddå ett helt år mellan kullarna? Unacceptable! Om man genomför sådana okunniga regler, tvingar man ju faktiskt de stackars uppfödarna att använda hormonstimulerande ämnen för att få igång löp! Tikar som är väl utfodrade och skötta ska kunna lämna tre kullar på två år!

Något ID-chippande vill man inte heller veta av. England är den största exportmarknaden för CBI och i England, säger CBI, ses deras hundar som ”irländska hundar” och man ser ner på dem. Hundarna, alltså. Diskrimineringen av de irländska hundarna blir ju omöjlig om hundarna faktiskt inte går att identifiera som irländska hundar för att de, tja, inte är ID-märkta. Alltså bort med chippen!
Bort med alla begränsningar överhuvudtaget. Hur många hundar i avel får en kommersiell kennel ha, då? Hur många som helst, tycker CBI. Det blir tufft för två personer att få ihop en försörjning på bara 100 hundar!
Marknaden är ju stor. Det finns så många sällskapshundar i Storbrittannien att om de i snitt blir 14 år allihopa, behövs det en halv miljon valpar om året bara för att ersätta de gamla. Tänk vilken glädje man ger hundratusentals familjer och tänk vilken hjälp exporten är för den nordirländska ekonomin!

Sheila Atter läste lusen av CBI i Dog World i oktober. Men vad man än kan säga om de nordirländska affärsidkarna, så hymlar de inte med var deras fokus ligger.


Bodil Carlsson