En vänlig själ mejlade länken till föreningen Cockapoo Sverige, CPS. Utan större förhoppningar gick jag in och kikade. Jag väntade mig ännu en glassig hundsäljarsida, gullegullvalpar, vackra fraser och kanhända lite allergisäkra hundar.
Glöm det!
För första gången hittar jag en hemsida som inleder avsnittet om avel och uppfödning med Djurskyddslagstiftningens paragraf:
DET ÄR FÖRBJUDET ATT AVLA PÅ DJUR MED ANLAG SOM MEDFÖR LIDANDE FÖR AVKOMMAN.
Vet ni en sak? Det skulle inte skada om den paragrafen stod överst på en del andra rasklubbars hemsidor också.
Det blev ett långt telefonsamtal med en medlem i CPS:s styrelse. Föreningen har funnits i Sverige sedan 2007, men planerad avel har bedrivits i cirka tio år. Idag finns runt 200 familjer som medlemmar – så fort en person blir medlem, blir alla under samma tak också det. Jag hittade 18 uppfödare på hemsidan.
Hur många cockapoo-valpar som säljs per år är svårt att ens uppskatta – det är ju inte bara föreningsanslutet folk som säljer valpar - men ”det har exploderat på sista tiden”. Så till den grad att föreningen bekymrar sig för valpförsäljare - på Blocket och andra ställen - som gärna struntar i föreningens rekommenderade hälsoundersökningar, men inte har något emot att ta betalt för de genomfriska, allergisäkrade hundarna. Snålskjutsåkare.
Låter bekant, någon?
CPS säger inte alls att man har allergisäkra hundar. Kvinnan jag pratade med lät riktigt arg på rösten, när hon kom in på det ämnet. Och man är väl medveten om vilka sjukdomar som förekommer hos de ingående raserna. Så därför vill man att uppfödarna ska säkra hälsan på sin uppfödning och därför ligger en lista ute på hemsidan – sjukdomar som kan nedärvas till valparna. En rätt lång lista. Så att valpköparna åtminstone vet vad de ska fråga om. Det finns också en lista med 13 punkter där det talas om vad valpköparen ska vänta sig av uppfödaren.
-Det viktigaste är att våra hundar får vara friska, därför måste vi vara öppna!
De har faktiskt eget stamtavleregister, bl a för att kunna hålla kolla inavelsgrad.
Hade valpköparna svårt att förstå eller ta till sig detta? Nej, det tyckte inte styrelsemedlemmen. Däremot händer det att uppfödarna hör av sig och är arga för att det är alldeles onödigt att skylta med ärftliga sjukdomar!
(Hmm...låter bekant, någon?)
Styrelsemedlemmen sa att det tyckte inte hon. Hon har ett antal år med en av de ingående raserna bakom sig. Hon sa att hon visste hur mycket det mörkas i renrasaveln – och hon tyckte inte om det.
Nå, tänkte de satsa på att bli erkänd ras? Nej, det tänkte de inte! Nackdelen med att inte vara medlemsklubb i SKK var att man inte kunde tvinga uppfödare till hälsoundersökningar med hjälp av registreringskrav. Man kan ju bara rekommendera. Men majoriteten gör som det rekommenderas och blanketten för att registrera valp hos föreningen tar med föräldrarnas ras och hälsostatus.
Nackdelen med att inte ingå i SBK var att man inte fick delta på MH. Och att folk som hon själv fick betala tävlingslicensen för sin viltspårande cockapoo, men hur duktig den lille killen än var, så kunde han aldrig få ut en titel. ”Annars hade han varit viltspårschampion nu...”
Sa alltså den här cockapooägaren, som körde jaktträning och viltspår med renrasig spaniel förr.
Fanns fördelar också? Jo, det fanns en stor fördel, tyckte den här kvinnan. Ingen rasstandard. Inga utställningar. Inte en massa konkurrens och prestigetänk. (Jag blev riktigt avundsjuk.)
Så varför har cockapoo blivit poppis? Att den är sjukdomsbefriad och allergisäker lär ingen kunna tro efter genomgången på hemsidan. Men den är ny på scenen, den dras inte med de gamla rasernas stämpel eller rykte, på gott eller ont. Den är liten och oöm, kräver ett minimum av pälsvård och beskrivs som att den hänger med på allt, från agility till fjällvandring...
... och så brukar valpköparna säga att den är lättlärd och glad!
Så det är vad nyare hundköpare dras till? Liten ras, lättlärd, okomplicerad att leva med, användbar till lite av varje, och med uppfödare som inte släpar på ett lass av det förflutnas prestige och avelsmetoder, utan lägger upp korten på bordet?
Hmmm....
Bodil Carlsson
söndag 30 januari 2011
fredag 28 januari 2011
Hundgeschäft
Har lagt en stund på att titta på Blockets "hundar till salu". Intressant bl a att titta på skillnad i prissättning mellan renras och blandras. Visst kan man köpa sig kärlek för pengarna och det kostar inte skjortan heller:
En fyrvägskorsning kan man få för 2.500:- (pudel/husky/flat/labb)
Trevägskorsning 4000:- (pudel/bichon ospecad/jack russel)
Tvåvägskorsning (siberian husky/rottweiker) 3.500:-. Endast 14 v gammal och redan på väg mot sitt tredje hem...
En tvåvägskorsning mellan Shih Tzu och Japanese Chin däremot går loss på 10.000:-
Vad man får för hund varierar förstås och det ska till en tämligen kunnig hundmänniska för att hitta en kombination som verkar lämplig.
Det finns faktiskt en hel del renrasigt att fynda, men oftast beror priserna på att hundarna saknar stamtavla. Det är klart att de har en stamtavla, men ingen som finns registrerad och framför allt inte hos SKK. Men - man kan få en reggad Jack Russel eller en Gordon Setter för 7.000:- Eller en rottweiler för 8.000:- I dessa fall gäller det valpar.
(Sedan ska tilläggas att Blocket är ju en annonsplats där säljaren själv formulerar sin annons. Om de ljuger hejdlöst är det ingen som vet, men priser sätter de ut även om annan information ibland är knapphändig. Måste bara citera en av de ordsnåla annonserna: " Söta blandrasvalpar söker nya hem. Leveransklara den xxxx. Svarta, lurviga, blir inte så stora" Det var allt som stod, förutom kontaktinformation...)
Efter denna helt ovetenskapliga undersökning av annonser kan man se en tendens (precis som på valvakan) att vissa renraser ligger på ungefär samma priser som vissa blandraser.
De billigare renraserna är framför allt större hundar, medan de dyrare blandraserna består av mindre raser x2 eller mer. Renrasiga småhundar kostar förhållandevis mycket medan blandraser, modell större, ligger något under de billigaste större renraserna.
Undantag finns förstås.
Är det rent av rea på renraserna och i så fall, varför? Kan det vara den gamla myten om de friska blandraserna som fortfarande har ett fast grepp om konsumenterna? I så fall innebär det ett klart ICKE GODKÄND för en stor mängd renrasuppfödare. Det vill till hårt arbete för att avliva den myten!
Eller kan det hela förklaras av att marknaden är mättad på renrasiga, större hundar?
Men det som jag undrar mest över är: Hur ser valpköparen ut idag? Vad vill han/hon ha för hund - och varför?
Johan Nilsson
En fyrvägskorsning kan man få för 2.500:- (pudel/husky/flat/labb)
Trevägskorsning 4000:- (pudel/bichon ospecad/jack russel)
Tvåvägskorsning (siberian husky/rottweiker) 3.500:-. Endast 14 v gammal och redan på väg mot sitt tredje hem...
En tvåvägskorsning mellan Shih Tzu och Japanese Chin däremot går loss på 10.000:-
Vad man får för hund varierar förstås och det ska till en tämligen kunnig hundmänniska för att hitta en kombination som verkar lämplig.
Det finns faktiskt en hel del renrasigt att fynda, men oftast beror priserna på att hundarna saknar stamtavla. Det är klart att de har en stamtavla, men ingen som finns registrerad och framför allt inte hos SKK. Men - man kan få en reggad Jack Russel eller en Gordon Setter för 7.000:- Eller en rottweiler för 8.000:- I dessa fall gäller det valpar.
(Sedan ska tilläggas att Blocket är ju en annonsplats där säljaren själv formulerar sin annons. Om de ljuger hejdlöst är det ingen som vet, men priser sätter de ut även om annan information ibland är knapphändig. Måste bara citera en av de ordsnåla annonserna: " Söta blandrasvalpar söker nya hem. Leveransklara den xxxx. Svarta, lurviga, blir inte så stora" Det var allt som stod, förutom kontaktinformation...)
Efter denna helt ovetenskapliga undersökning av annonser kan man se en tendens (precis som på valvakan) att vissa renraser ligger på ungefär samma priser som vissa blandraser.
De billigare renraserna är framför allt större hundar, medan de dyrare blandraserna består av mindre raser x2 eller mer. Renrasiga småhundar kostar förhållandevis mycket medan blandraser, modell större, ligger något under de billigaste större renraserna.
Undantag finns förstås.
Är det rent av rea på renraserna och i så fall, varför? Kan det vara den gamla myten om de friska blandraserna som fortfarande har ett fast grepp om konsumenterna? I så fall innebär det ett klart ICKE GODKÄND för en stor mängd renrasuppfödare. Det vill till hårt arbete för att avliva den myten!
Eller kan det hela förklaras av att marknaden är mättad på renrasiga, större hundar?
Men det som jag undrar mest över är: Hur ser valpköparen ut idag? Vad vill han/hon ha för hund - och varför?
Johan Nilsson
torsdag 27 januari 2011
GONATT!
Nu har det blivit så många kommentarer under Gästskribentens inlägg att vi måste bryta för att det blir ohanterligt att rulla upp och ner. Satsar på nytt inlägg snar, om hur man kan tänka sig de stamboksförda rasernas framtid och de mer eller mindre eldfängda diskussionerna om avelsinriktning etc som just nu pågår för fullt - inom ett antal raser och i ett antal länder.
Men som någon av våra kommentatorer sa - Det finns ett liv utanför det här också. Så efter lång arbetsdag drar sig denna collievän tillbaka för natten.Den berömda rembrandtsmålningen Soffpotatisen tröstar trötta ögon.
Bodil Carlsson
onsdag 26 januari 2011
NAO
...är ju inget man älskar till vardags, men jisses vilken fin dag det blev! Där ligger den där skumma nordatlantiska oscillationen, vad det nu är, och pustar polarluft hit ner. Kallt, halt och eländigt. Oforcerbar snö. Oupphörlig vinter.
Men idag! Gnistrande sol, tio minus en bit in på morronen – och äntligen har vi varit i skogen igen. NAO har i en handvändning gjort skarsnön så stadig att inte bara hundarna utan gamla matte också kan gå på den. Springa! Hoppa!
Plötsligt står man ut igen. Lappri att fågelrestaurangen behöver fyllas på jämt – ett moln av små fågelkroppar lyfter när man kommer, de äter kontinuerligt i kylan och de är så många att ljudet av alla vingar låter som en liten hästfrustning – att kattrestaurangen måste öppna för varmlunch tre gånger om dagen, att rådjurens ranson behöver dubblas och hetvatten bäras ner i omgångar till hästarna.
Allt går, bara man slipper halka som en skröplig nittiåring längs samma hundbajsmarkerade vägrenar med uttråkade colliesar i snöret!
Vilda fajter på tjock snö, taskigt foto för fort gick det.
Stallväntan – chans att diska kattens matskål snart?
Sedan soffan... för matte också.
Dogs make a life good och precis lagom med NAO önskas alla läsare.
Bodil Carlsson
måndag 24 januari 2011
GULA BLIXTEN - valpköparen och kraven 2)
Hästtjejen - som hade lovat bli dagmatte åt Gula Blixten – släpade hem mamma och pojke. Rådslag hölls kring köksbordet, medan colliesarna först myllrade och sen förnöjt la sig under bordet och gnagde tuggben.
- Tänk först igenom varför ni vill ha hund! sa Hästtjejen och jag. - När ni har gjort det, då vet ni på ett ungefär vilken sorts hund ni vill ha också. Och om man inte är så van, och inte själv känner hundföräldrarna, då tycker vi att man skaffar en renrasig!
- VA? sa mamman häpet. - Dom är ju SVINDYRA!
Jo, stamboksförda hundar kostar. Mycket! Och en del av deras producenter är inte kunnigare eller bättre än vilka blandrasuppfödare som helst. Så varför ska en familj med begränsade inkomster och mycket annat som slukar pengar ändå satsa på en?
Det finns bara tre skäl. Men det är så bra skäl att de tar hem spelet.
För det första är de stamboksförda raserna avlade för en viss sak: de ska hjälpa oss med något. Arbete eller livskvalité eller både och – men de har valts ut och formats för ett syfte. Om det syftet är mitt eget, då är det en sådan hund jag ska tänka mig.
För det andra: de stamboksförda raserna går att skaffa fram information om. De har rasklubbar, de har en rashistorik som går att luska fram. De hör till SKK med regler för försäljningen och köpekontrakt. Visst, de moderna rasversionerna har oftast grundats på alldeles för få djur och har rastypiska sjukdomar på kuppen - men de har också försäkringsbolagsstatistik, som går att kolla. Rasklubbarna vet vilka hälsoprogram de vill se genomförda och de kan tala om varför.
Ni vet vad ni kan hoppas få.
Ni kan ta reda på vad ni riskerar att råka ut för och hur stor risken är.
Och om ni läser på, så att ni vet vad ni ska fråga om, så kan ni hitta en riktigt bra uppfödare.
Det är det ni betalar för. De tre sakerna, inget annat.
Allt det här var nytt för både mamman och pojken. Men det var ingenting som de hade svårt att förstå. Tvärtom!
- Hur känner man igen en bra uppfödare? frågade mamman.
- Enkelt - dom är besvärliga! sa vi.
Och så åkte de hem och funderade. Efter en vecka av bokläsande och kollande på nätet hade kommit fram till en mellanstor sällskapsras. Efter en vecka till hade de pratat med rasklubben och ringt Agria och fått kontakt med en uppfödare. Uppfödaren hade en del att säga om patellaluxation och vit färg utan dövhet och annat som mamman och pojken just hade lärt sig att fråga om. Hon hade massor av frågor själv och en hel del krav på familjen – valpkurser och annat - och hon var väldigt bestämd.
- Och det känns bra! sa mamman.
Jorå, forts följer...
Bodil Carlsson
- Tänk först igenom varför ni vill ha hund! sa Hästtjejen och jag. - När ni har gjort det, då vet ni på ett ungefär vilken sorts hund ni vill ha också. Och om man inte är så van, och inte själv känner hundföräldrarna, då tycker vi att man skaffar en renrasig!
- VA? sa mamman häpet. - Dom är ju SVINDYRA!
Jo, stamboksförda hundar kostar. Mycket! Och en del av deras producenter är inte kunnigare eller bättre än vilka blandrasuppfödare som helst. Så varför ska en familj med begränsade inkomster och mycket annat som slukar pengar ändå satsa på en?
Det finns bara tre skäl. Men det är så bra skäl att de tar hem spelet.
För det första är de stamboksförda raserna avlade för en viss sak: de ska hjälpa oss med något. Arbete eller livskvalité eller både och – men de har valts ut och formats för ett syfte. Om det syftet är mitt eget, då är det en sådan hund jag ska tänka mig.
För det andra: de stamboksförda raserna går att skaffa fram information om. De har rasklubbar, de har en rashistorik som går att luska fram. De hör till SKK med regler för försäljningen och köpekontrakt. Visst, de moderna rasversionerna har oftast grundats på alldeles för få djur och har rastypiska sjukdomar på kuppen - men de har också försäkringsbolagsstatistik, som går att kolla. Rasklubbarna vet vilka hälsoprogram de vill se genomförda och de kan tala om varför.
Ni vet vad ni kan hoppas få.
Ni kan ta reda på vad ni riskerar att råka ut för och hur stor risken är.
Och om ni läser på, så att ni vet vad ni ska fråga om, så kan ni hitta en riktigt bra uppfödare.
Det är det ni betalar för. De tre sakerna, inget annat.
Allt det här var nytt för både mamman och pojken. Men det var ingenting som de hade svårt att förstå. Tvärtom!
- Hur känner man igen en bra uppfödare? frågade mamman.
- Enkelt - dom är besvärliga! sa vi.
Och så åkte de hem och funderade. Efter en vecka av bokläsande och kollande på nätet hade kommit fram till en mellanstor sällskapsras. Efter en vecka till hade de pratat med rasklubben och ringt Agria och fått kontakt med en uppfödare. Uppfödaren hade en del att säga om patellaluxation och vit färg utan dövhet och annat som mamman och pojken just hade lärt sig att fråga om. Hon hade massor av frågor själv och en hel del krav på familjen – valpkurser och annat - och hon var väldigt bestämd.
- Och det känns bra! sa mamman.
Jorå, forts följer...
Bodil Carlsson
söndag 23 januari 2011
DEN GULA BLIXTEN
OM VALPKÖPAREN OCH KRAVEN
Alldeles nyligen och alldeles inpå våra knutar hände detta.
En ung kille förlorade en kompis på ett hemskt sätt och började må riktigt dåligt. Mamma tänkte att han behövde något att bry sig om, något som fick ut honom ur skalet, så mamma skaffade hund. Första bästa som hon hade råd med – och det var en riktigt bra hund, kan jag tala om.
Pojken tyckte jättemycket om hunden. Hunden tyckte jättemycket om pojken. Bådas liv blev bättre ett tag.
Ett litet tag.
Hunden var en tvåårig kille. Golden och schäfer, sa säljaren, och visst fanns det golden eller gul labb och schäfer med i bilden: gyllengul päls och brett huvud. Ska sanningen fram, så fanns det nog en tredje ras med på ett hörn också och med tanke på ögonansättningen och reaktionshastigheten i skallen och det lätta, snabba i rörelserna sätter jag en slant på att den tredje föräldrarasen var border collie. Den hunden hade levt som ensamhund på landet utan miljöträning, han hade lämnats ensam på dagarna och när det inte gick längre fick han ligga i husses bil, medan husse jobbade.
Den hunden skaffades alltså som tröst och vän till en alldeles ovan familj. Hur det gick? Inte alls, förstås. Hunden kastade sig fram för att kontakta varenda annan hund han mötte i stan. Han ryckte omkull matte i ishalkan och drog på henne en lindrig hjärnskakning. Han rymde under lantliga promenader – det var så jag träffade honom.
I flygande språng över snö och is kommer en stor gyllene blixt emot oss!
Han skötte sig riktigt, riktigt bra. Undvek att provocera Colliebusen, som mullrade fram dödshot, flörtade trevligt med tikarna, backade alldeles lagom men utan rädsla för den obekanta människan som vrålar ”NEEJ!!” och går emot honom... Vänder och galopperar tillbaka och hälsar i förbifarten alldeles lagom vänligt och distanserat på nästa främmande person som kommer springande och vill ta fast honom.
Mycket orädd hund.
Mycket social hund.
Mycket nyfiken och handlingskraftig hund.
Och ur bordercollieögonen lyser något som får mig att tänka – mycket smart hund.
Blandrasjycke? Yes! Gatukorsning? Nix. Tre arbetande raser i den hunden och han gjorde varenda en av dem heder. I händerna på en sådan person som vår gästskribent Sanna hade han hamnat rätt. Här hamnade han fel och lämnades tillbaka till sin gamla omgivning. Pojken grät.
Mamma grubblade. Vad skulle hon göra nu?
Forts följer!
Bodil Carlsson
Alldeles nyligen och alldeles inpå våra knutar hände detta.
En ung kille förlorade en kompis på ett hemskt sätt och började må riktigt dåligt. Mamma tänkte att han behövde något att bry sig om, något som fick ut honom ur skalet, så mamma skaffade hund. Första bästa som hon hade råd med – och det var en riktigt bra hund, kan jag tala om.
Pojken tyckte jättemycket om hunden. Hunden tyckte jättemycket om pojken. Bådas liv blev bättre ett tag.
Ett litet tag.
Hunden var en tvåårig kille. Golden och schäfer, sa säljaren, och visst fanns det golden eller gul labb och schäfer med i bilden: gyllengul päls och brett huvud. Ska sanningen fram, så fanns det nog en tredje ras med på ett hörn också och med tanke på ögonansättningen och reaktionshastigheten i skallen och det lätta, snabba i rörelserna sätter jag en slant på att den tredje föräldrarasen var border collie. Den hunden hade levt som ensamhund på landet utan miljöträning, han hade lämnats ensam på dagarna och när det inte gick längre fick han ligga i husses bil, medan husse jobbade.
Den hunden skaffades alltså som tröst och vän till en alldeles ovan familj. Hur det gick? Inte alls, förstås. Hunden kastade sig fram för att kontakta varenda annan hund han mötte i stan. Han ryckte omkull matte i ishalkan och drog på henne en lindrig hjärnskakning. Han rymde under lantliga promenader – det var så jag träffade honom.
I flygande språng över snö och is kommer en stor gyllene blixt emot oss!
Han skötte sig riktigt, riktigt bra. Undvek att provocera Colliebusen, som mullrade fram dödshot, flörtade trevligt med tikarna, backade alldeles lagom men utan rädsla för den obekanta människan som vrålar ”NEEJ!!” och går emot honom... Vänder och galopperar tillbaka och hälsar i förbifarten alldeles lagom vänligt och distanserat på nästa främmande person som kommer springande och vill ta fast honom.
Mycket orädd hund.
Mycket social hund.
Mycket nyfiken och handlingskraftig hund.
Och ur bordercollieögonen lyser något som får mig att tänka – mycket smart hund.
Blandrasjycke? Yes! Gatukorsning? Nix. Tre arbetande raser i den hunden och han gjorde varenda en av dem heder. I händerna på en sådan person som vår gästskribent Sanna hade han hamnat rätt. Här hamnade han fel och lämnades tillbaka till sin gamla omgivning. Pojken grät.
Mamma grubblade. Vad skulle hon göra nu?
Forts följer!
Bodil Carlsson
måndag 17 januari 2011
Gästskribenten har ordet
Nu känns det som om några tappat greppet! Och börjat blanda ihop äpplen och päron med bananer..
Det verkar finnas några som upprörs över att registreringssiffrorna för många bruksraser gått ner. Jag tycker det är JÄTTEBRA! Det måste väl varje tänkande individ som mött en mentalt dålig, understimulerad och aggressiv rottweiler glädjas åt??!!
Om man tittar närmare på de registreringssiffror som jag har hittat på en privat blogg (Jag har INTE kollat på SKK men förutsätter att dessa stämmer) så har, bland annat, ACD, belgiska vallhundar, dobermann, rottweiler och schäfer gått ner. (När det gäller belgisk vallhund, laekenois är registreringssiffrorna så låga att någon/några individer upp eller ner ger sanslösa procentsatser....) Ingen av dessa raser är, enligt min åsikt, lämpliga som enbart sällskapshundar! MEN individer av alla dessa raser som hamnar hos vettiga ägare där de får lämplig sysselsättning OCH som har en vettig mentalitet där framförallt nerverna är i ordning är de bästa sällskapshundar man kan tänka sig! Jag menar inte att de måste arbeta åtta timmar om dagen varje dag, det klarar ingen normal hundägare...men de ska få möjlighet att göra det de är till för och få utlopp för sin energi. HUR de arbetar har mindre betydelse! Likaväl ska de klara av några dagars total passivitet, vilket kan vara nödvändigt om husse/matte blir sjuk. FRAMFÖRALLT måste de ha nerverna i ordning, vilket för mig innebär att de kopplar av när inget händer, de har inga extrema rädslor (varken skott eller annat), de har inga kvarstående rädslor och deras agerande är vettigt i förhållande till givna retningar.
I min egen ras, malinois, har jag länge ansett att det föds dubbelt så många som det borde varje år eftersom det inte finns "rätt" köpare till alla som föds. Därför ser jag nedgången som en skänk från ovan! Tyvärr verkar det vara väldigt många kullar planerade i år, ofta med avelsdjur som jag inte anser vara lämpliga att avla på, vilket troligen innebär att det kommer att fortsätta finnas "för många" malinois och där inte alla hamnar hos ägare som egentligen vill ha en sådan hund. Om det då dessutom skulle bli hundar som INTE har sina nerver i ordning som hamnar hos fel ägare så blir det "inte bra".
Oavsett vad anledningen till minskning är tycker jag att det är ett "Hallelujah moment"! Dels för att det redan finns för många hundar av brukshundsras hos folk som inte kan (eller egentligen vill) ha en sådan hund, dels, och framförallt, för att om marknaden minskar så kommer de som har bra "produkter" att överleva och kanske till och med kunna välja sina köpare lite mer noggrant och de som har sämre "produkter" kommer att försvinna!
Men det som, framförallt, känns märkligt i resonemanget i inläggen jag läst på nätet är kopplingen registreringssiffror för brukshundar - medlemmar i SBK! Jag känner inte någon som är med i SBK för att vederbörande äger en bruksras. Man är medlem för att tävla, vilket man kan göra med MÅNGA raser; bc och flat är väl de som som jag osökt kommer att tänka på, eller för att gå kurs och DET kan man göra med ALLA raser. Enligt uppgift har registreringssiffrorna totalt för alla raser minskat med 1,4% och jag tror nog att lika stor andel valpköpare som tidigare kommer att välja att gå valpkurs eller liknande. Om denne valpköpare sedan går sin kurs hos privat instruktör istf hos SBK är det ju en helt annan sak och handlar väl snarare om att SBK måste (fortsätta) marknadsföra sina utbildningar. Jag tror iaf INTE att SBK:s medlemssiffror påverkas så mycket som påstås av hur många valpar av brukshundsras som säljs!
Mvh / Sanna
Populäraste raser från 1960-talet och framåt (länk inlagd av Collievänner)
Det verkar finnas några som upprörs över att registreringssiffrorna för många bruksraser gått ner. Jag tycker det är JÄTTEBRA! Det måste väl varje tänkande individ som mött en mentalt dålig, understimulerad och aggressiv rottweiler glädjas åt??!!
Om man tittar närmare på de registreringssiffror som jag har hittat på en privat blogg (Jag har INTE kollat på SKK men förutsätter att dessa stämmer) så har, bland annat, ACD, belgiska vallhundar, dobermann, rottweiler och schäfer gått ner. (När det gäller belgisk vallhund, laekenois är registreringssiffrorna så låga att någon/några individer upp eller ner ger sanslösa procentsatser....) Ingen av dessa raser är, enligt min åsikt, lämpliga som enbart sällskapshundar! MEN individer av alla dessa raser som hamnar hos vettiga ägare där de får lämplig sysselsättning OCH som har en vettig mentalitet där framförallt nerverna är i ordning är de bästa sällskapshundar man kan tänka sig! Jag menar inte att de måste arbeta åtta timmar om dagen varje dag, det klarar ingen normal hundägare...men de ska få möjlighet att göra det de är till för och få utlopp för sin energi. HUR de arbetar har mindre betydelse! Likaväl ska de klara av några dagars total passivitet, vilket kan vara nödvändigt om husse/matte blir sjuk. FRAMFÖRALLT måste de ha nerverna i ordning, vilket för mig innebär att de kopplar av när inget händer, de har inga extrema rädslor (varken skott eller annat), de har inga kvarstående rädslor och deras agerande är vettigt i förhållande till givna retningar.
I min egen ras, malinois, har jag länge ansett att det föds dubbelt så många som det borde varje år eftersom det inte finns "rätt" köpare till alla som föds. Därför ser jag nedgången som en skänk från ovan! Tyvärr verkar det vara väldigt många kullar planerade i år, ofta med avelsdjur som jag inte anser vara lämpliga att avla på, vilket troligen innebär att det kommer att fortsätta finnas "för många" malinois och där inte alla hamnar hos ägare som egentligen vill ha en sådan hund. Om det då dessutom skulle bli hundar som INTE har sina nerver i ordning som hamnar hos fel ägare så blir det "inte bra".
Oavsett vad anledningen till minskning är tycker jag att det är ett "Hallelujah moment"! Dels för att det redan finns för många hundar av brukshundsras hos folk som inte kan (eller egentligen vill) ha en sådan hund, dels, och framförallt, för att om marknaden minskar så kommer de som har bra "produkter" att överleva och kanske till och med kunna välja sina köpare lite mer noggrant och de som har sämre "produkter" kommer att försvinna!
Men det som, framförallt, känns märkligt i resonemanget i inläggen jag läst på nätet är kopplingen registreringssiffror för brukshundar - medlemmar i SBK! Jag känner inte någon som är med i SBK för att vederbörande äger en bruksras. Man är medlem för att tävla, vilket man kan göra med MÅNGA raser; bc och flat är väl de som som jag osökt kommer att tänka på, eller för att gå kurs och DET kan man göra med ALLA raser. Enligt uppgift har registreringssiffrorna totalt för alla raser minskat med 1,4% och jag tror nog att lika stor andel valpköpare som tidigare kommer att välja att gå valpkurs eller liknande. Om denne valpköpare sedan går sin kurs hos privat instruktör istf hos SBK är det ju en helt annan sak och handlar väl snarare om att SBK måste (fortsätta) marknadsföra sina utbildningar. Jag tror iaf INTE att SBK:s medlemssiffror påverkas så mycket som påstås av hur många valpar av brukshundsras som säljs!
Mvh / Sanna
Populäraste raser från 1960-talet och framåt (länk inlagd av Collievänner)
lördag 15 januari 2011
IBLAND...
...tar jag mig för pannan och undrar om jag ska skrika rätt ut, och då pratar vi ett regelrätt primalskri, eller bara vara samlad, lugn och sådär överseende svensk. Jag kan säga att på sistone har primalskriet legat snubblande nära:
T ex för att en colliedomare tycks hota med att inte hitta hundar kvalificerade för certifikat i Sverige - om nu rasklubben skulle få bifall för sitt förslag att endast dela ut cert till hundar som inte är gravt skottberörda.
Men vad är detta för trams? Fånerier stöter man på lite nu och då, men det här var nog det mest fåniga försök till utpressning jag har sett hittills i hundvärlden. Låt gå för att jag är ganska ny i branschen, men ändå...
Det är väl självklart att man inte avlar på gravt skottberörda hundar? Och om man gör det, då ska man inte hålla på med avel - för då har man missat poängen.
Jag är snart utless på att hundar överhuvudtaget ska utseendebedömas. Varför? Det enda som är intressant för valpköparen är att hunden är frisk i kroppen och i knoppen. Om den har mer päls, mindre päls, större eller mindre öron i olika tippvinklar är ju fullkomligt ointressant. Det är något som kostymfanatikerna har gjort till en religion i sin värld och försöker sprida vidare till varje ny valpköpare de tror sig kunna frälsa. Utan att bry sig om mentaliteten och därmed hur köparens liv med hunden kommer att gestalta sig. Det är fräckt - minst sagt!
Hunden ska vara skapt som en fysiskt och psykiskt fungerande hund! Vi måste återinföra respekten för hunden och dess välmående. Ingen utseendedetalj får vara viktigare än hundens fysiska och psykiska hälsa.
Primalskriet närmar sig också när jag inser vilka friheter uppfödare tagit sig under många, många decennier. Och vilket lidande detta har inneburit för ett oräkneligt antal hundar. Och fortfarande innebär.
Jag har inget emot hundutställningar som ett nöje men låt inte de tilldelade titlarna styra vilka hundar som är bra avelsdjur, för i dagsläget säger titlarna ingenting om det...
Och, ja - definitivt ska det krävas att avelsdjur inte är gravt skottberörda.
Johan Nilsson
T ex för att en colliedomare tycks hota med att inte hitta hundar kvalificerade för certifikat i Sverige - om nu rasklubben skulle få bifall för sitt förslag att endast dela ut cert till hundar som inte är gravt skottberörda.
Men vad är detta för trams? Fånerier stöter man på lite nu och då, men det här var nog det mest fåniga försök till utpressning jag har sett hittills i hundvärlden. Låt gå för att jag är ganska ny i branschen, men ändå...
Det är väl självklart att man inte avlar på gravt skottberörda hundar? Och om man gör det, då ska man inte hålla på med avel - för då har man missat poängen.
Jag är snart utless på att hundar överhuvudtaget ska utseendebedömas. Varför? Det enda som är intressant för valpköparen är att hunden är frisk i kroppen och i knoppen. Om den har mer päls, mindre päls, större eller mindre öron i olika tippvinklar är ju fullkomligt ointressant. Det är något som kostymfanatikerna har gjort till en religion i sin värld och försöker sprida vidare till varje ny valpköpare de tror sig kunna frälsa. Utan att bry sig om mentaliteten och därmed hur köparens liv med hunden kommer att gestalta sig. Det är fräckt - minst sagt!
Hunden ska vara skapt som en fysiskt och psykiskt fungerande hund! Vi måste återinföra respekten för hunden och dess välmående. Ingen utseendedetalj får vara viktigare än hundens fysiska och psykiska hälsa.
Primalskriet närmar sig också när jag inser vilka friheter uppfödare tagit sig under många, många decennier. Och vilket lidande detta har inneburit för ett oräkneligt antal hundar. Och fortfarande innebär.
Jag har inget emot hundutställningar som ett nöje men låt inte de tilldelade titlarna styra vilka hundar som är bra avelsdjur, för i dagsläget säger titlarna ingenting om det...
Och, ja - definitivt ska det krävas att avelsdjur inte är gravt skottberörda.
Johan Nilsson
fredag 14 januari 2011
STATISTIK SOM DET PASSAR!
Ett par f d Brukshunden-journalister, lästa av en hel del folk, gläds åt att SBK-raserna är i fritt fall... Följden av oklokt insisterande på röntgade höftleder, mentalitetsbeskrivningar och annat trams, förstår man.
Det är lätt att tolka statistik som det passar. Särskilt om man inte har alla siffror rätt.
Ja, schäfer minskade med nästan 14% mellan 2009 och 2010. Men syskonrasen vit herdehund, samma ras fram till 1937, ökade med nästan 19%.
Alla de belgiska vallhundsvarianterna minskade rejält. Men australian shepherd ökade med nästan 20% och australian working kelpie med över 50%.
Och hur gick det för den arma collien, då? Rasen vars klubb håller på att ta kål på den med alla sina otäcka krav?
Tja, de storväxta brukshundsraserna av traditionellt snitt minskar som sagt överlag - schäfer, boxer, rottis och dobermann.
Minus 13,9% för schäfern. Minus 26 för boxer. Minus 16 för rottweilern. Minus 31% för dobermann.
Och collien?
Korthårig collie låg på 77 registreringar 2009. 86 st, alltså nio hundar fler,reggades 2010. Noga räknat en ökning på sådär 11%, men antalet är litet. I stort sett är det förstås samma siffra.
Långhårscollien hade 523 registreringar 2009. Och 2010 hade den 511. Det är tolv st hundar färre.
Noga räknat en minskning med 3% för LH-collien. Men i stort sett samma siffra, inte sant?
Sammanfattningsvis:
Rasens ena hårlag ökar med nio jyckar och det andra hårlaget minskar med tolv jyckar och hur man kan få detta till ett fritt fall orsakat av krav på uppfödarna övergår mitt förstånd.
Något är i fritt fall här, men inte är det reggsiffrorna för vår ras. Däremot skulle det vara intressant att sansat diskutera vad reggsiffrorna för SBK-raserna står för och hur man ska se på dem. Ska man verkligen beklaga att inte lika många köper rottweiler? Kan det ha funnits fler rottisköpare än lämpliga rottisägare? Är det bara nyhetens behag som gör att vit herdehund ökar, medan schäfern minskar? Eller är det något annat?
Ökar de småvuxna hundarnas andel därför att färre människor har råd att ha stor hund? Eller för att fler människor har fattat hur mycket mera fysiskt jobb och träning en stor hund måste ha?
Vad tror vi?
Bodil Carlsson
Det är lätt att tolka statistik som det passar. Särskilt om man inte har alla siffror rätt.
Ja, schäfer minskade med nästan 14% mellan 2009 och 2010. Men syskonrasen vit herdehund, samma ras fram till 1937, ökade med nästan 19%.
Alla de belgiska vallhundsvarianterna minskade rejält. Men australian shepherd ökade med nästan 20% och australian working kelpie med över 50%.
Och hur gick det för den arma collien, då? Rasen vars klubb håller på att ta kål på den med alla sina otäcka krav?
Tja, de storväxta brukshundsraserna av traditionellt snitt minskar som sagt överlag - schäfer, boxer, rottis och dobermann.
Minus 13,9% för schäfern. Minus 26 för boxer. Minus 16 för rottweilern. Minus 31% för dobermann.
Och collien?
Korthårig collie låg på 77 registreringar 2009. 86 st, alltså nio hundar fler,reggades 2010. Noga räknat en ökning på sådär 11%, men antalet är litet. I stort sett är det förstås samma siffra.
Långhårscollien hade 523 registreringar 2009. Och 2010 hade den 511. Det är tolv st hundar färre.
Noga räknat en minskning med 3% för LH-collien. Men i stort sett samma siffra, inte sant?
Sammanfattningsvis:
Rasens ena hårlag ökar med nio jyckar och det andra hårlaget minskar med tolv jyckar och hur man kan få detta till ett fritt fall orsakat av krav på uppfödarna övergår mitt förstånd.
Något är i fritt fall här, men inte är det reggsiffrorna för vår ras. Däremot skulle det vara intressant att sansat diskutera vad reggsiffrorna för SBK-raserna står för och hur man ska se på dem. Ska man verkligen beklaga att inte lika många köper rottweiler? Kan det ha funnits fler rottisköpare än lämpliga rottisägare? Är det bara nyhetens behag som gör att vit herdehund ökar, medan schäfern minskar? Eller är det något annat?
Ökar de småvuxna hundarnas andel därför att färre människor har råd att ha stor hund? Eller för att fler människor har fattat hur mycket mera fysiskt jobb och träning en stor hund måste ha?
Vad tror vi?
Bodil Carlsson
torsdag 13 januari 2011
DISTRAKTIONER
Läsarna får ursäkta. Jag var på gång att skriva en översikt över den moderna schäferns utveckling – men jag blev distraherad.
I ett dog rescue i Wales sitter en hund, beskriven som en Welsh sheepdog. Efter sex veckor börjar folk där kunna närma sig henne. Andra hundar sitter också där, hur många hundar som helst – irländska hundar som har hittats drivande omkring, fastbundna med ett rep någonstans, övergivna på en bilskrot. De fyller uppsamlingsstationerna – sopuppsamlingsstationerna för hund– på Irland också. Småvalpar instoppade i en plastbur och lämnade intill en enslig väg för att dö i kölden. Hundar som har kommit loss från valpfabrikerna: en tvåårig f d avelstik av dvärghundsras med rädda ögon, en femårig vacker schäfertik. Alla tänkbara blandningar av olika raser.
Och collies.
De kallas så: collies. Inte border collies, inte rough collies, bara collies. En äldre hane har ett ansikte som påminner om det enda existerande fotot på Old Cockie, den där collien av okänd härstamning som alla våra nutida hundar går tillbaka på. En sobel och vit tik liknar ett hundra år gammalt foto av en dåtida vinnare. Om henne skriver hundräddarföreningen att hon kan klättra över ett stängsel på 180 cm, så hon skulle nog klara sig bra i agility, bara hon kommer över sin osäkerhet.
En sex månaders trefärgad hanvalp, omisskännlig collie, som vårdar småvalpar.
På TV visar kunskapskanalen hur man under primitiva förhållanden opererar gomspalt på en afrikansk flicka. Hon hade visst fått ihop pengarna för bussresan till sjukhuset genom att tigga på gatan.
I engelska hundspalter berättas om hur man opererar fram fungerande andningsvägar på den moderna versionen av mops.
Här hemma försvarar Schäferklubbens Mats Höglund sin version av schäfer och en annan exteriördomare sin version av collie. Givetvis gör de det: vi älskar allesammans det vi älskar.
Just nu har jag lite svårt att förstå en sak. Varför är det inte tillräckligt att älska och försvara hunden i utställningskostymen? När blev det så viktigt att försvara kostymen?
Ibland, hundfolk, kolliderar verkligheterna lite väl häftigt. Nu lär jag få att göra ett tag med att se om det på distans går att hjälpa den walesiska tiken till ett bättre liv än det hon kommer ifrån.
Under tiden har jag ett förslag. Mats Höglund, domare och sammankallande i den svenska schäferklubbens avelskommitté, kan naturligtvis mera om rasens moderna historia än jag.
Kanske han i mitt ställe för läsarnas bättre upplysning kunde skriva här på Collievänner?
Det jag särskilt skulle uppskatta är en anatomilektion av en exteriörspecialist på rasen. Så här, Mats, har du två schäfrar: 1915 års schäfer och den filippinska hunden av idag. Exakt vilka anatomiska strukturer har man förändrat för att göra om hunden?
Bodil Carlsson
I ett dog rescue i Wales sitter en hund, beskriven som en Welsh sheepdog. Efter sex veckor börjar folk där kunna närma sig henne. Andra hundar sitter också där, hur många hundar som helst – irländska hundar som har hittats drivande omkring, fastbundna med ett rep någonstans, övergivna på en bilskrot. De fyller uppsamlingsstationerna – sopuppsamlingsstationerna för hund– på Irland också. Småvalpar instoppade i en plastbur och lämnade intill en enslig väg för att dö i kölden. Hundar som har kommit loss från valpfabrikerna: en tvåårig f d avelstik av dvärghundsras med rädda ögon, en femårig vacker schäfertik. Alla tänkbara blandningar av olika raser.
Och collies.
De kallas så: collies. Inte border collies, inte rough collies, bara collies. En äldre hane har ett ansikte som påminner om det enda existerande fotot på Old Cockie, den där collien av okänd härstamning som alla våra nutida hundar går tillbaka på. En sobel och vit tik liknar ett hundra år gammalt foto av en dåtida vinnare. Om henne skriver hundräddarföreningen att hon kan klättra över ett stängsel på 180 cm, så hon skulle nog klara sig bra i agility, bara hon kommer över sin osäkerhet.
En sex månaders trefärgad hanvalp, omisskännlig collie, som vårdar småvalpar.
På TV visar kunskapskanalen hur man under primitiva förhållanden opererar gomspalt på en afrikansk flicka. Hon hade visst fått ihop pengarna för bussresan till sjukhuset genom att tigga på gatan.
I engelska hundspalter berättas om hur man opererar fram fungerande andningsvägar på den moderna versionen av mops.
Här hemma försvarar Schäferklubbens Mats Höglund sin version av schäfer och en annan exteriördomare sin version av collie. Givetvis gör de det: vi älskar allesammans det vi älskar.
Just nu har jag lite svårt att förstå en sak. Varför är det inte tillräckligt att älska och försvara hunden i utställningskostymen? När blev det så viktigt att försvara kostymen?
Ibland, hundfolk, kolliderar verkligheterna lite väl häftigt. Nu lär jag få att göra ett tag med att se om det på distans går att hjälpa den walesiska tiken till ett bättre liv än det hon kommer ifrån.
Under tiden har jag ett förslag. Mats Höglund, domare och sammankallande i den svenska schäferklubbens avelskommitté, kan naturligtvis mera om rasens moderna historia än jag.
Kanske han i mitt ställe för läsarnas bättre upplysning kunde skriva här på Collievänner?
Det jag särskilt skulle uppskatta är en anatomilektion av en exteriörspecialist på rasen. Så här, Mats, har du två schäfrar: 1915 års schäfer och den filippinska hunden av idag. Exakt vilka anatomiska strukturer har man förändrat för att göra om hunden?
Bodil Carlsson
tisdag 11 januari 2011
KUNGENS PLURALFORM
Förr i tiden fanns det något som hette pluralis majestatis. Kungens pluralform. Gustav Vasa skrev ”VI, med Guds nåde självhärskare, hafva beslutat...” … när han menade sig själv.
En person, som låssas vara många, det är kungaplural. Så här låter den i modern version på Facebook:
”Och så angående det underbara förslaget på utdelande cert (MH-kryss i rätt rutor).
Vi har blivit eniga om att vi nog inte kommer att dela ut fler cert i Sverige framöver på grund av bristande närvaro av kvalificerade kandidater.”
Visst gissar ni rätt – en utställningsdomare talar. Oklart om det är Tomas, som har blivit enig med sig själv, eller bara Tomas och Gud, som har blivit eniga, men bestämt är det. Om rasklubben i ett land vågar diskutera ett förslag, som Thomas ogillar, så har det blivit slut på certkvalificerade hundar i det landet.
Diskussionerna bland rasklubbens medlemmar pågår som bäst och kommer efter vad jag har hört att fortsätta via klubbens hemsida. Och även om beslutet nu skulle bli att cert kräver skottfasthet, så kommer det att finnas hundar som kvalificerar sig.
Fast man undrar...
Bristande närvaro av kvalificerade kandidater till domartiteln kanske underlättar, om man glömmer att man bjuds in till ett land för att döma exteriör på hund och inte för att döma rasklubbens regler?
Bodil Carlsson
En person, som låssas vara många, det är kungaplural. Så här låter den i modern version på Facebook:
”Och så angående det underbara förslaget på utdelande cert (MH-kryss i rätt rutor).
Vi har blivit eniga om att vi nog inte kommer att dela ut fler cert i Sverige framöver på grund av bristande närvaro av kvalificerade kandidater.”
Visst gissar ni rätt – en utställningsdomare talar. Oklart om det är Tomas, som har blivit enig med sig själv, eller bara Tomas och Gud, som har blivit eniga, men bestämt är det. Om rasklubben i ett land vågar diskutera ett förslag, som Thomas ogillar, så har det blivit slut på certkvalificerade hundar i det landet.
Diskussionerna bland rasklubbens medlemmar pågår som bäst och kommer efter vad jag har hört att fortsätta via klubbens hemsida. Och även om beslutet nu skulle bli att cert kräver skottfasthet, så kommer det att finnas hundar som kvalificerar sig.
Fast man undrar...
Bristande närvaro av kvalificerade kandidater till domartiteln kanske underlättar, om man glömmer att man bjuds in till ett land för att döma exteriör på hund och inte för att döma rasklubbens regler?
Bodil Carlsson
lördag 8 januari 2011
Om exteriör - men också interiör
"En rasklubbs styrelses förslag är att man ändrar certifikatbestämmelserna, dvs certifikat utdelas i bästa hane respektive bästa tikklass som idag men med tillägget att för att vara berättigad till att tävla om certifikat skall genomgången MH med godkända skott i ruta 1,2 eller 3 föreligga alt .genomgånget MT med godkända skott 3,4 eller 5.
Precis som om detta hade med saken - dvs exteriörbedömningen - att göra..."
Så står det i en av alla hundbloggar på nätet. Ja, ni vet säkert vilken.
Nu ställer man sig frågan om bloggaren i fråga ägnat någon tanke åt vad exteriörbedömningar betyder i fråga om uppfödares intresse för presumtiva avelshundar. Oavsett vilken ras det gäller, men jag misstänker att det i detta fall handlar om den ras jag själv har, är det inte alls ovanligt att goda exteriörbedömningar = attraktiva avelshundar. Och då tas det inte alltid hänsyn till sådant som t ex skottberördhet, trots att just detta definitivt är ett problem inom collierasen idag. När det gäller utseendet så är det ingen ko på isen, som det gamla uttrycket säger.
Återigen måste vi ställa oss frågan vad köparen vill ha. Vill han/hon ha en hund för att föräldrarna har en "bra" exteriör, vilket eventuellt går i arv till valparna? Eller vill han/hon ha en hund som fungerar i vardagen, oavsett vilka märkliga ljud som kan dyka upp i hundens liv?
Ja, jag vet ju vad jag vill ha. Och i gynnsamma fall kan man få bägge delar.
Men jag måste berömma den rasklubb som faktiskt kräver "typ" godkänt på skott för att få ut titeln. De med sämre resultat än så ska nog inte föra sina gener vidare för det finns trots allt vetenskapliga bevis för att ljudrädsla är genetiskt betingad. Jag tror att bloggaren mycket väl känner till det, men väljer att avstå från att dela med sig av kunskapen för att i stället raljera lite "von oben", vilket hon ofta gör.
Varför? Ja, det får hon själv svara på - om hon vill...
Johan Nilsson
torsdag 6 januari 2011
MED PÅ LISTAN
Engelska Kennelklubben tillkännager idag, att fr o m mars 2012 måste varje hund som blir BIR på Cruft´s eller vinner andra stora utställningar ha ett godkännande från veterinär för att få ut sin titel.
Det gäller femton raser: basset, shar-pei, Chinese crested....och schäfer. Kommentarer, Mats Höglund?
Bodil Carlsson
Det gäller femton raser: basset, shar-pei, Chinese crested....och schäfer. Kommentarer, Mats Höglund?
Bodil Carlsson
SCHÄFERTRO
Kyrkan har flera. Varje liten sekt har minst en, som särskiljer dem från alla andra sekter och bygger tillhörighet och gemenskap. Trosartiklar, där de religiösa bekänner sin tro på att saker som ingen kan se faktiskt existerar och där det gudomligas namn alltid stavas med stor begynnelsebokstav som ett uttryck för vördnad. ”Jag tror ock på Den Helige Ande” - typ.
Svenska Schäferklubben har en trosartikel. Den publicerades i senaste numret av klubbens tidskrift, skriven av exteriördomaren och sammankallande i klubbens Avelskommitté, Mats Höglund.
Den artikeln börjar i domarformler om funktionell hundanatomi och slutar i ett försvar av marknadsandelar. Den handlar enligt titeln om konstiga fronter och slingrande bakbensrörelser. Det ena finns och är ett problem. Konstiga fronter. Alltså. Det andra finns inte och kan då inte vara något problem, men när det dyker upp på den Tyska Segrarutställningen har det Tyska Avelsrådet skarpt sagt ifrån att fortsatt avel på det som inte finns och inte är något problem absolut inte kommer att tolereras i fortsättningen. Är ni med?
Så då är ju allt bra!
Mats Höglund vill att schäfern ska plockas bort från SRD-listan. Det är dit han vill komma. Den kan ju inte hängas ut där för ett problem som inte ens finns.
Hur har den alls hamnat där? Jo:
Jag är bara en av alla illasinnade, manipulerande, okunniga och lättpåverkade idioter, som säger vad de tänker och som inte stavar tyska hundevenemang med stor begynnelsebokstav. Jag är alltså inte bakställsreligiös. Till skillnad från Mats Höglund har jag inte fått uppdraget att stötta försäljningssiffrorna för kullar efter utställningsschäfrar.
Så jag slipper stirra på den här bilden och försöka inbilla mig själv och andra att den funktionella hundanatomi som ingen kan se ändå finns där.
(se foto på hunden här)
Och se fler utställningsschäfrar här
Om man ska tro något i sammanhanget, så tror jag att SKK har en bättre blick för schäferuppfödarnas framtida marknad än vad Svenska Schäferklubben i sin nuvarande uppenbarelseform mäktar med. De redan frälsta köper säkert. Men hur många andra gör det?
Bodil Carlsson
Svenska Schäferklubben har en trosartikel. Den publicerades i senaste numret av klubbens tidskrift, skriven av exteriördomaren och sammankallande i klubbens Avelskommitté, Mats Höglund.
Den artikeln börjar i domarformler om funktionell hundanatomi och slutar i ett försvar av marknadsandelar. Den handlar enligt titeln om konstiga fronter och slingrande bakbensrörelser. Det ena finns och är ett problem. Konstiga fronter. Alltså. Det andra finns inte och kan då inte vara något problem, men när det dyker upp på den Tyska Segrarutställningen har det Tyska Avelsrådet skarpt sagt ifrån att fortsatt avel på det som inte finns och inte är något problem absolut inte kommer att tolereras i fortsättningen. Är ni med?
Så då är ju allt bra!
Mats Höglund vill att schäfern ska plockas bort från SRD-listan. Det är dit han vill komma. Den kan ju inte hängas ut där för ett problem som inte ens finns.
Hur har den alls hamnat där? Jo:
”Under alltför lång tid har en mycket omfattande och oseriös kampanj riktats mot framgångsrika utställningshundar. Rasens mest funktionella representanter framställs som invalider, och deras uppfödare/ägare som djurplågare. Detta nonsens basuneras ut via internet och andra media. Förvånansvärt många låter sig duperas och Schäferhundklubbens verksamhet blir starkt ifrågasatt. Med schäfern kvar på SRD-listan ”bjuder” vi dessa illasinnade/manipulerande/okunniga/lättpåverkade personer (välj själv!) på ett mycket trovärdigt argument att inte satsa på en schäfervalp, särskilt inte om valpen har utställningsmeriterade föräldrar.
E. u. Mats Höglund,
sammankallande i Avelskommittén”
Jag är bara en av alla illasinnade, manipulerande, okunniga och lättpåverkade idioter, som säger vad de tänker och som inte stavar tyska hundevenemang med stor begynnelsebokstav. Jag är alltså inte bakställsreligiös. Till skillnad från Mats Höglund har jag inte fått uppdraget att stötta försäljningssiffrorna för kullar efter utställningsschäfrar.
Så jag slipper stirra på den här bilden och försöka inbilla mig själv och andra att den funktionella hundanatomi som ingen kan se ändå finns där.
(se foto på hunden här)
Och se fler utställningsschäfrar här
Om man ska tro något i sammanhanget, så tror jag att SKK har en bättre blick för schäferuppfödarnas framtida marknad än vad Svenska Schäferklubben i sin nuvarande uppenbarelseform mäktar med. De redan frälsta köper säkert. Men hur många andra gör det?
Bodil Carlsson
onsdag 5 januari 2011
DET RÄTTA NAMNET
Hundsporten har blivit på tok för populär, läser vi på nätet. En enda stor medioker massa trängs överallt och de omedelmåttigt framstående får vackert dela utrymme och uppmärksamhet... där förr de hade ensamrätt. Tidningen Hundsport slösar bort sidor på ovidkommande reportage om hundars liv i andra länder och ingenting är som det var. Eller ska vara. Stjärnglansen falnade, när många ville lysa. Ja, så kan det gå!
Men hopp finns. Rätt sorts folk, sådana som har både inflytande och resurser, pratar om att återuppliva en hänsomnad, mera exklusivt inriktad hundtidning. Sådant brukar kosta pengar och vara riskfyllt, tyvärr. Får Collievänner komma med ett litet mediokert förslag? Det blir både resurssnålt och djupt tillfredsställande för de verkliga behoven, om man gör så här:
Varje nytt nummer skickas ut till den lilla exklusiva prenumerantstocken i form av en dubbelvikt spegel, som med enkelt handgrepp slås upp till dubbelt A4-format. Rubrik: Årets Allra Finaste Hundmänniska.
Namnet på den nya tidningen är ju givet. Den uppkallas efter inget mindre än av alla tiders mest kända hundar. Snobben!
Bodil Carlsson
Men hopp finns. Rätt sorts folk, sådana som har både inflytande och resurser, pratar om att återuppliva en hänsomnad, mera exklusivt inriktad hundtidning. Sådant brukar kosta pengar och vara riskfyllt, tyvärr. Får Collievänner komma med ett litet mediokert förslag? Det blir både resurssnålt och djupt tillfredsställande för de verkliga behoven, om man gör så här:
Varje nytt nummer skickas ut till den lilla exklusiva prenumerantstocken i form av en dubbelvikt spegel, som med enkelt handgrepp slås upp till dubbelt A4-format. Rubrik: Årets Allra Finaste Hundmänniska.
Namnet på den nya tidningen är ju givet. Den uppkallas efter inget mindre än av alla tiders mest kända hundar. Snobben!
Bodil Carlsson
måndag 3 januari 2011
Ljudproblem
På nyheterna här om dagen sa Kennelklubbens ordförande att ungefär en tredjedel av Sveriges hundpopulation lider av nyårsfyrverkerierna. Populationen uppskattas till ca 700.000 hundar vilket innebär att fler än 230.000 hundar mår dåligt under denna helg.
Vår ena hund är en av dessa, men hans lidande är troligen ganska lindrigt jämfört med riktigt skotträdda hundars. Han genomlider det och morgonen efter är det mer avlägset eller till och med glömt. Men det finns blickar jag fått under nyårsaftonen, ett blött bröst jag strukit på ibland och det känns inte riktigt bra. Det bor en oro i honom kvällar som denna.
Att få folk att sluta skjuta raketer är omöjligt, traditioner tar många, många år att förändra. Sedan finns det förstås en mängd människor som inte bryr sig om att djur lider av fyrverkerierna. Deras önskan om stjärnsmällar väger mycket tyngre än 230.000 hundars lidande. Förmodligen finns det många fler djur som lider denna natt, såsom älgar, rådjur, rävar, fåglar osv. För landsbygden besparas minsann inte fyrverkerier, i alla fall inte där vi bor.
Skotträdsla är inte enbart ett collieproblem, det drabbar troligen individer av alla raser. Men vi vet att den typen av rädsla är alltför vanlig inom collierasen.
Och vi vet att problemet sopats under mattan av en del uppfödare, under många år. Men det börjar röra på sig nu, även inom coliierasen. Lite försiktiga åtgärder som förhoppningsvis ska ge resultat inom inte alltför lång tid. Åtgärder som ska stimulera uppfödarna att göra väl genomtänkta kombinationer, inte minst med tanke på de ärftliga rädslorna.
Så vi får hoppas att kommande generationer collies inte ska behöva flåsa och dregla, skaka av skräck eller bli paralyserade av ljudet från fyrverkerier. En god start borde vara att inte avla på dokumenterat skotträdda hundar. Det låter inte speciellt svårt när man tänker efter, eller hur?
Johan Nilsson
Vår ena hund är en av dessa, men hans lidande är troligen ganska lindrigt jämfört med riktigt skotträdda hundars. Han genomlider det och morgonen efter är det mer avlägset eller till och med glömt. Men det finns blickar jag fått under nyårsaftonen, ett blött bröst jag strukit på ibland och det känns inte riktigt bra. Det bor en oro i honom kvällar som denna.
Att få folk att sluta skjuta raketer är omöjligt, traditioner tar många, många år att förändra. Sedan finns det förstås en mängd människor som inte bryr sig om att djur lider av fyrverkerierna. Deras önskan om stjärnsmällar väger mycket tyngre än 230.000 hundars lidande. Förmodligen finns det många fler djur som lider denna natt, såsom älgar, rådjur, rävar, fåglar osv. För landsbygden besparas minsann inte fyrverkerier, i alla fall inte där vi bor.
Skotträdsla är inte enbart ett collieproblem, det drabbar troligen individer av alla raser. Men vi vet att den typen av rädsla är alltför vanlig inom collierasen.
Och vi vet att problemet sopats under mattan av en del uppfödare, under många år. Men det börjar röra på sig nu, även inom coliierasen. Lite försiktiga åtgärder som förhoppningsvis ska ge resultat inom inte alltför lång tid. Åtgärder som ska stimulera uppfödarna att göra väl genomtänkta kombinationer, inte minst med tanke på de ärftliga rädslorna.
Så vi får hoppas att kommande generationer collies inte ska behöva flåsa och dregla, skaka av skräck eller bli paralyserade av ljudet från fyrverkerier. En god start borde vara att inte avla på dokumenterat skotträdda hundar. Det låter inte speciellt svårt när man tänker efter, eller hur?
Johan Nilsson
lördag 1 januari 2011
OCH HUR VAR DET HÄR DÅ?
49 kommentarer på Facebook. Folk spyr litervis med galla – ja, de säger så, så vi får väl tro dem.
Långt ilsket blogginlägg. Aprilskämt! Förbjudartag! ÅTERIGEN ANGRIPS UTSTÄLLNINGSOMRÅDET!
Sätt inte skumpan i halsen, gott folk, ingen stormade Stora Stockholm. Det är bara det gamla vanliga. Same procedure as last year.
Så här var det. Vart femte år skickar SKK ut en förfrågan till sina ras- och specialklubbar om hur man vill ha det med reglerna för utställningscert under de kommande fem åren. När klubbarna har bestämt sig och kommit in med sina svar, så ligger bestämmelserna fast i fem år.
SBK, största specialklubben, tar emot denna förfrågan och skickar den vidare till sina rasklubbar inom brukshundsgruppen. Några få av SBK:s raser har inga krav för att få tävla om certen. Rysk terrier, cattle dog, aussie och vit herdehund har det inte. Det är nya och antalsmässigt små raser – vit herdehund kom med först 2010 – och man kan kanske vänta sig, att deras rasklubbar kommer att införa någon typ av krav för cert framöver.
Bortsett från dessa är collien enda rasen som saknar krav för att få vara med och tävla om cert.
Hur länge har det varit så? Inte särskilt länge. Fram till 2001 fanns ett krav på godkänt karaktärstest för certen. Det ledde till många intressanta förvecklingar, rykten och historier – om hur collieuppfödare åkte land och rike runt för att hitta ”särskilt lätta” K-test, höll järnkoll på vilka klubbar som hade ”svåra” upplägg på sitt K-test så att de visste vart de inte skulle åka, och så den där vida kända storyn om den kända uppfödaren som färdades ända bort till Enebuska by med sin kända importhane... som hade en stand-in den dagen. Finns fortfarande folk som är villiga att gå ed på att det är sant. Själv tror jag inte på det, mest för att jag inte förstår hur man i så fall fick hunden förbi ID-kontrollen.
Jaha, så till jubelpukor och trumpeter från visst uppfödarhåll ströks kravet på K-test. Nu vart glädjen inte lång, för i stället kom kravet på att collies som skulle gå i avel skulle MH-beskrivas. Alla resultat dög - ”känt mentalt status” heter det – och därmed upphörde resorna och järnkollen, för det fanns inte längre något godkänt eller underkänt. Och då släpades alla de vackra hundarna med avelsambition iväg på MH och under ett år ökade andelen ej acceptabla reaktioner på skott med 14%.
Och en hel del av de vackra hundarna med cert men utan skottfasthet användes förstås i aveln, för de var ju så vackra och de gjorde sina uppfödare framgångsrika. Och anlagen för skotträdsla och ljudrädsla och ostabila nerver i allmänhet fortsatte att byggas upp inom rasen. Det där visste folk om. Hur tror ni rasen fick sitt rykte?
Nu har vi en rasklubb, som har föresatt sig att göra något åt saken. Den här rasklubbens styrelse fick nyss – i vanlig ordning – frågan från SBK: har ni något förslag till ändring i bestämmelserna för att få tävla om cert?
Frågan kom i början av december. Svaret skall vara inne i början av februari. Givet avstånden och årstiden – folk har ofta annat att göra före och under årets största helger än att sitta och långköra i snödrev och mörker– ser det ut som väldigt kort om tid för att ordna ett medlemsmöte. Styrelsen tog fram ett förslag. Men styrelsen skickade inte det förslaget till SBK utan att fråga medlemmarna, vilket den kunde ha gjort. Styrelsen skickade ut ett brev till alla sina lokalområden med begäran om rådslag via telefon. Lokalområdena kan tala om vad de tycker!
Det är det som är aprilskämtet, angreppet på medlemmarnas intressen etc etc etc. I andra sammanhang brukar det kallas föreningsdemokrati.
Bodil Carlsson
Långt ilsket blogginlägg. Aprilskämt! Förbjudartag! ÅTERIGEN ANGRIPS UTSTÄLLNINGSOMRÅDET!
Sätt inte skumpan i halsen, gott folk, ingen stormade Stora Stockholm. Det är bara det gamla vanliga. Same procedure as last year.
Så här var det. Vart femte år skickar SKK ut en förfrågan till sina ras- och specialklubbar om hur man vill ha det med reglerna för utställningscert under de kommande fem åren. När klubbarna har bestämt sig och kommit in med sina svar, så ligger bestämmelserna fast i fem år.
SBK, största specialklubben, tar emot denna förfrågan och skickar den vidare till sina rasklubbar inom brukshundsgruppen. Några få av SBK:s raser har inga krav för att få tävla om certen. Rysk terrier, cattle dog, aussie och vit herdehund har det inte. Det är nya och antalsmässigt små raser – vit herdehund kom med först 2010 – och man kan kanske vänta sig, att deras rasklubbar kommer att införa någon typ av krav för cert framöver.
Bortsett från dessa är collien enda rasen som saknar krav för att få vara med och tävla om cert.
Hur länge har det varit så? Inte särskilt länge. Fram till 2001 fanns ett krav på godkänt karaktärstest för certen. Det ledde till många intressanta förvecklingar, rykten och historier – om hur collieuppfödare åkte land och rike runt för att hitta ”särskilt lätta” K-test, höll järnkoll på vilka klubbar som hade ”svåra” upplägg på sitt K-test så att de visste vart de inte skulle åka, och så den där vida kända storyn om den kända uppfödaren som färdades ända bort till Enebuska by med sin kända importhane... som hade en stand-in den dagen. Finns fortfarande folk som är villiga att gå ed på att det är sant. Själv tror jag inte på det, mest för att jag inte förstår hur man i så fall fick hunden förbi ID-kontrollen.
Jaha, så till jubelpukor och trumpeter från visst uppfödarhåll ströks kravet på K-test. Nu vart glädjen inte lång, för i stället kom kravet på att collies som skulle gå i avel skulle MH-beskrivas. Alla resultat dög - ”känt mentalt status” heter det – och därmed upphörde resorna och järnkollen, för det fanns inte längre något godkänt eller underkänt. Och då släpades alla de vackra hundarna med avelsambition iväg på MH och under ett år ökade andelen ej acceptabla reaktioner på skott med 14%.
Och en hel del av de vackra hundarna med cert men utan skottfasthet användes förstås i aveln, för de var ju så vackra och de gjorde sina uppfödare framgångsrika. Och anlagen för skotträdsla och ljudrädsla och ostabila nerver i allmänhet fortsatte att byggas upp inom rasen. Det där visste folk om. Hur tror ni rasen fick sitt rykte?
Nu har vi en rasklubb, som har föresatt sig att göra något åt saken. Den här rasklubbens styrelse fick nyss – i vanlig ordning – frågan från SBK: har ni något förslag till ändring i bestämmelserna för att få tävla om cert?
Frågan kom i början av december. Svaret skall vara inne i början av februari. Givet avstånden och årstiden – folk har ofta annat att göra före och under årets största helger än att sitta och långköra i snödrev och mörker– ser det ut som väldigt kort om tid för att ordna ett medlemsmöte. Styrelsen tog fram ett förslag. Men styrelsen skickade inte det förslaget till SBK utan att fråga medlemmarna, vilket den kunde ha gjort. Styrelsen skickade ut ett brev till alla sina lokalområden med begäran om rådslag via telefon. Lokalområdena kan tala om vad de tycker!
Det är det som är aprilskämtet, angreppet på medlemmarnas intressen etc etc etc. I andra sammanhang brukar det kallas föreningsdemokrati.
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)