tisdag 28 september 2010

Gästskribenten har ordet

Du som uppfödare måste ibland göra ett val när du avlar. Du kanske har problem med hälsa men inte mentalitet (nä, vi är inte där med vår ras) men avel är svårt och jag tror inte att collien tjänar på att en del ska glänsa över att tillhöra ett A-alternativ för vi kommer alla ibland att tyvärr ta B-alternativet!
Jag gillar inte en människosyn som kategoriserar folk, jag jobbar med likabehandlingsplaner mm. Lär mina barn om alla människors lika värde och det här med att dela upp uppfödare på det här viset är att gå emot den människosyn jag har! Antingen har man rätt till valphänvisning eller inte.
Vi kommer aldrig undan från att en del gör allt för att slinka undan alla krav men att börja med att offentligt dela upp uppfödare i A och B-lag är att gå för långt!
Det här står jag för och jag är varken på den enas eller andras sida. Jag är en vanlig sketen uppfödare som inte vill bli "märkt" fast jag alltid hållit mig på A-sidan!

Anci Thyni Stubbfält

SPINDELN SOM INTE KOMMENTERADES...

...får tyvärr vänta lite till. Statistikkoll först! Istället något annat senare i kväll.

Bodil Carlsson

söndag 26 september 2010

DET KOM ETT MAIL...

...från en tjej som håller på med bruksarbete med en av belgarraserna. Jag tyckte att det skulle vara kul med en berättelse från en tjej som tävlar skydds på hög nivå, kontaktade och frågade om hon kunde skriva. Hon hade lite ont om tid för egen del, svarade hon, men tjejer i skydds var det inte ont om. De fem-sex bästa på SM är tjejer...! Själv hann hon inte, nyss hemkommen från Edsbyn, jobb, två hundar att ta hand om, men hon har blivit nyfiken på collievärlden och kikat runt lite. Så här ser våra diskussioner ut för henne. (Texten är kortad, vissa detaljer förändrade för att inte peka ut ras/kull/ägare och publiceras med avsändarens tillstånd.
Fettningarna är mina.)
 
"... Däremot har jag roat mig med att surfa runt på diverse colliebloggar. OJ, vilka underliga människor det finns! Fast de finns nog i alla rasklubbar iofs men de verkar vanligare inom SCK.
Jag har ju "fula" hundar, iaf en av dem, men fungerar det gör han. Han är så ful att vi fick åka på två utställningar för att han skulle få sin tvåa, ;-) i kritiken från hans första utställning, där han alltså fick en trea, står den massor om bred skalle, kort och grov nos, stora och brett ansatta öron 2 ggr för säkerhets skull. Sen står det att han har bra rygg, normala vinklar, bra rörelser mm. Det viktiga här är, tycker jag, att utställningskritiken i hans fall inte på något sätt slår ner på sådant som skulle påverka bruksegenskaperna. Något som många påstår är avsikten med utställningar.
Alla i den kullen HAR mentala brister och ingen av dem är använd i fortsatt avel ändå är fem eller sex polishundar i tjänst - mao väl fungerande individer som ändå inte är lämpade för vidare avel. FINNS inte det tankesättet inom collie? Jag har inte siffrorna i huv'et men jag tror att över 95% av alla mallar gör MH.* För de andra varianterna finns "tanter" som resonerar ungefär som en del på collieforum...en sån skrev inlägg på en belgarsida där kontentan blev att stora öron är ett MYCKET allvarligare fel än om hunden är skotträdd och folkskygg...hon föder upp grönisar och parar gladeligen hundar med 5:or på skotten... .
 
Lite spännande är det också att det tydligen finns något som gör att en "brukshund" inte kan fungera som sällskapshund...?? Min fula hund är brukschampion ( X cert i skydd, Y i spår och Z i sök) och det enklaste som finns "att ha". Han sorterar alltid: när han var med på jobbet låg han som en gul, ful matta oavsett vad som hände tills någon ville prata lite då han reste sig snackade lite och gick och lade sig igen. Folk frågade tom lite medlidsamt "om jag verkligen tävlade med den där"... Han går att ha med överallt och ser mest ut som en gammal kossa när man "bara är"... I arbete är det en helt annan sak.
Så trots MH (som iofs inte var superbra) och bevisade bruksegenskaper funkar han ypperligt som sällskapshund! Båda mina hundar är sällskapshundar 99% av tiden, de sover i sängen, ligger i soffan, tigger vid bordet osv osv och fungerar i alla miljöer och med alla människor TROTS att de är brukshundar. TROTS att de är brukshundar kan de också klara några dagars passivitet, jag brukar alltid ha totalvila 1-2 dagar i veckan när det mest spännande som händer är en kissetur och skulle jag ligga däckad en vecka får de nöja sig med rastning på tomten. Så jag fattar inte riktigt varifrån de mest rabiata MH-motståndarna får sina idéer om "brukshundar"?
 

 
Spännande är det iaf på collieforumet! Jag får erkänna att jag aldrig hört talas om golvrädsla tidigare. Att det diskuteras att vissa individer inom malle/schäfer inte agerar helt obesvärat på hala golv visste jag men att hundar kan vara så rädda att det är handikappande i vardagslivet var helt nytt för mig. Sitter också och funderar på om det inte är ganska självklart att de allra allra flesta som får "rapporteringskod A" får det pga osäkerhet/rädsla?

Det är bara några reflektioner på sånt jag läst på collieforumet.
 
Mvh
 
X "

Och apropå detta så kommer i veckan inlägg om en omdebatterad MH-spindel, respektive en som konstigt nog inte nämndes alls, och om en collie som bet. Dessutom ett om SCK:s styrelses förslag om att presentera collieuppfödarna för valpköpare utifrån hur de följer resp inte följer rekommendationena i RAS.
* X trodde fel om MH-procenten för mallar och återkom med kollade uppgifter. 74% av mallar MH:ade de senaste 4 åren. X var jättebesviken över att det - som hon tycckte - var så få!


Bodil Carlsson

MEN JOHAN!


Det kanske stämmer? Det blev aldrig något av mitt tävlande - och bortsett från tiken med livmoderinflammation har både hundarna och jag alla originaldelar i behåll...
Naturen opererade i o f s bort möjligheten till testiklar i samma ögonblick som jag blev till - på det viset slapp jag ifrån att drabbas av fotbollsintresse, en demensform som har ett starkt statistiskt samband med Y-kromosomen. Dryga femtio år senare var livmodern s a s också på väg ut ur bilden och den dag jag tog min endometritsjuka tik till djursjukhuset erbjöds 2 ingrepp till priset av 1. Klippkort har jag ju, så veterinärerna hade säkert gått med på att hiva upp mig på operationsbordet och plocka av mig tonsiller och analsäckar när hunden var avklarad. Där kunde jag ha fått min chans att tävla och få lite mening i mitt liv!
Jag gjorde faktiskt ett försök igår, när karln var bortrest och ingen såg mig.

Det var fullmåne, en stor gulröd augustimåne hängde i himlen en nästan ljummen septemberkväll. Där satt jag på förstubron med hundarna och funderade på vart bålgetingarna hade tagit vägen. De söker sig inte längre till ytterbelysningen. Siktar de in sig på den stora lampan i skyn och ger sig av allihopa för att få dö luftburna som de har levat? Hellre än en och en, kravlande i det froststyva gräset om en månad? Man undrar.
Vad gör en sextioårig gräsänka med resten av sin ensamma fredagskväll? Hon får för sig att tävla lite. Freestyle med sång ska bli vår gren!
Anledning: hon hittar på Youtube en videomix, där Cher och en kille som heter Marc Cohn hjälps åt med gamla godingen Walking in Memphis, så hon klickar nyfiket på den. Efter trettio sekunder lättar skrivbordsstolen från golvet, snart gungar skrivbordet loss och hundarna lyfter huvena och blinkar yrvaket mot sin svävande matte. För Cher är ovanligt bra och den där killen Cohn visar sig vara enorm... men de medelålders tanterna i hatt som är gospelkören blåser en rakt in i väggen! De står där i videoklippet och sjunger med slutna ögon och munnarna vidöppna och sättet de låter på får Vår Herre att glömma människosläktets syndabörda och börja dansa Han också. Det är jag säker på. Det går liksom inte annat.
Så gräsänkan firar sin fredagskväll med att dansa med tre ovana, men entusiastiska collies. Det vart liksom trångt i vardagsrummet, så vi drog upp volymen till max och gick ut. Det är riskfritt här - inga spejande ögon, ingen avslöjande gatubelysning, inga nära grannar. En eventuell bil som närmar sig ser man på långt håll som en växande ljuskägla i mörkret. Enda tänkbara publik är råbocken och fåren - och dom har inget att säga, för skäller och bräker gör dom ju själva. Alltså ut!
Vi öppnar dörrn mot natten. Va? Tomhimmel - ingen lysande skiva? Måne stoppad i svart säck! Vi startar i allafall, men då flammar vita blixtar till, åskan trummar borta över Vättern och sedan måtte säcken ha öppnats, för plötsligt kör vi freestyle in the middle of the pouring rain.

OK, vi är inga tävlingslöften. Vi har för många originaldelar kvar. För minsta lilla chans i en tävling med sång måste iallafall mina stämband avlägsnas kirurgiskt, det fattar jag ju. Hundarnas är mer av en förhandlingssak. Men vi hade JÄKLIGT roligt innan vi blev för våta och kalla och klev in igen och kröp upp i soffan! Och what the heck...tävling är inte allt...kan leva utan tävlingar men inte utan hundar...
Hundar skrattar aldrig när man missar en ton. Hundar har ingen aning om att man sjunger som en kratta. Dogs make a life good.

fredag 24 september 2010

Skämmes, ta mig f-n!

Alla organ som inte är direkt livsuppehållande avlägsnas kirurgiskt; analsäckar, tonsiller, livmoder, testiklar...
Sen kan man ägna sig åt vad som ger livet innehåll - Tävling! Själva meriterande av djuren går dock inte såå bra - man tränar och tränar men det blir liksom inget av det hela...

Nej, ni har inte läst fel. Precis så står det i en blogg som jag ogärna läser men känner mig tvungen att kolla ibland. Citatet talar för sig själv...

Här har vi en person/bloggare som nedvärderar alla som tävlar med sin hund (närmare bestämt av rasen collie, om vi läser mellan raderna...). De anklagas dessutom för att mer eller mindre stympa sina hundar för att kunna tävla.
I dagsläget är det så att tävlandet ökar och resultaten blir allt bättre. Varför kan inte journalisten ta reda på enkla fakta? Det är väl det som journalister ska göra, eller?

Collievänner blir ibland anklagade för att hålla en låg nivå, trots att vi bara en ljum västanfläkt jämfört med denna orkanvind till åsiktsbombare! Några ironiska blinkningar kan vi kosta på oss men definitivt inte sådana bombnedslag liknande ovanstående citat. Här pratar vi om lågt, okunnigt och ogenomtänkt skrivande. Dessutom en grov förolämpning mot många collieägare i Sverige. Bloggaren borde skämmas, punkt slut.

Johan Nilsson

tisdag 21 september 2010

DET LÖNAR SIG INTE...

...att leta bland bloggar efter några påståenden om hur rasklubben för collie ljuger, etc. Fick just ett meddelande om att valda delar av den bloggens innehåll hastigt försvunnit.
För säkerhets skull: jag avsåg inte en blogg skriven av Mycket arg!

Bodil Carlsson

ÖPPET BREV TILL MYCKET ARG

Hej!

Eftersom du starkt ogillar att ditt namn nämns, skall jag inte använda det. En synpunkt bara angående detta:

Din blogg har inget slutet medlemskap, dit läsare och kommentatorer har tillträde bara genom lösenord eller i direkt överenskommelse med dig. Den är tillgänglig för alla på nätet och många har läst den sista veckan.
När du tar upp offentligt tillgänglig statistik och ifrågasätter urval och giltighet och själva syftet med urvalet, skriver du inte om dina privata bekanta. Du talar i ett offentligt rum om en bestämd förenings styrelse och statistikansvariga – i det senare fallet en enda, lätt identifierad person. I princip hade det du skriver kunnat stå som debattinlägg i en tidning och då självklart varit undertecknat med ditt namn. När jag svarar, skriver jag inte om dig som privatperson. Jag skriver i samma offentliga rum som du och följer samma principer som gäller för debatt i tryckta media. Det jag skriver är undertecknat med mitt namn. Jag tror inte att du behöver mitt tillstånd för att använda det, när du bemöter mina öppet framförda åsikter i en sak som har allmänintresse. Hur skulle jag annars kunna veta att det är mig du talar till?
Om du dammar på mig på din blogg och nämner mitt namn, så kommer dina läsare att kika in på det jag skriver. Om jag dammar på dig och nämner ditt namn, så kommer mina läsare att göra samma sak. Nettobehållning: fler har läst och fler kan bilda sig en uppfattning.Win/win!
Dessutom tycker jag att det känns oartigt att inte nämna namnet på en person som för ett sakresonemang. Långt ifrån att förlöjliga är det ett sätt att visa respekt. Skulle jag skriva ”På en viss blogg påstås...” och bunta ihop dig med folk som sysslar med anonyma personpåhopp?

Nätet är överfullt av starka känslor, stora ord och väldigt litet sakligt innehåll. Personangrepp och tillmälen och lösa påståenden och konspirationsidéer haglar och – förstås - nästan alltid anonymt. Konstigt nog väldigt mycket sådant just inom hundvärlden i ett land, där ingen riskerar ett skvatt genom att säga vem man är! För fega för att stå för sina åsikter eller för lata för att uttrycka det de vill säga på ett tryckbart sätt? Det är inte bara obehagligt, det är pinsamt. Människor med vanliga intressen känner inte igen sig. De tycker att vi är konstiga och rycker på axlarna åt oss. Dravlet skämmer ut oss.

Men, Mycket arg – det gör inte du! Som jag ser det, startar du från en felaktig utgångspunkt (att SCK på något sätt är fientlig mot collies som har tilldelats cert) och hamnar i ett bakvänt resonemang. Du ser självklart saken på annat sätt. Ja, det är väl därför det blir meningsutbyte? Skillnaden är i mina ögon att när du får mothugg, så utvecklar du ditt resonemang. Jag håller inte med dig, men jag uppskattar att du håller dig till sakfrågor och ännu mer att du avslutar med att tacka rasklubbens statistikansvariga. Det är hon väl värd för allt jobb hon lägger ner.

Det är självklart så att du har rätt att fråga om rasklubbens statistik. Du gör alldeles rätt som studsar för en felaktig mening i HS artikel och reagerar med att be om underlaget för ett konstigt påstående. Om fler gjorde så, skulle vi kanske ha mera diskussioner om viktiga saker och mindre konstig ryktesspridning inom hundvärlden. När det gäller artikeln i HS, skulle det förvåna mig om inte rättelse redan är begärd - rasklubben har inget intresse av att det sprids missvisande uppgifter.
Däremot har du fel, om du tror att jag är ute efter att förlöjliga dig. Kontenta:

1)Nej, jag tror inte – och säger inte – att du påstår att samma hundkrake gör 159 korningar samma dag. Jag förstår ditt resonemang – spindlarnas likhet skulle delvis kunna förklaras av att samma hundar förekommer mer än en gång och ju mindre antal hundar totalt, desto större genomslag för ”dubletterna”. Jag tydliggör lite skämtsamt din tanke genom att dra ut den in absurdum – samma hund 159 gånger samma dag ger exakt samma spindel. Sedan säger jag att i mina ögon finns en alternativ, mycket mera sannolik förklaring.

2)Nej, du förklarar inte varför spindeln för hundar med cert utan andra meriter ser ut som den gör. Det är synd, för den skulle behöva förklaras!

a)Se ovan! Felet i HS bör rättas, men att en uppgift kan bli felaktig i tryck är väl inget skäl att hemlighålla den?
b) Du visar 2 spindlar. Jag kan inte läsa dem på annat sätt än att det går utmärkt bra att både ha cert och MT/bruksmeriter! Där är vi väl alldeles överens, så vad är problemet?
c)Du har rätt i att statistik är svårt. Fast inte så svårt att bara specialutbildade och specialkompetenta personer bör få sitta på den! Det är inte bara nationalekonomer som ska få läsa i tidningen om genomsnittslöner och inte bara populationsgenetiker som ska få syssla med hunduppfödning. SCK har stor tur, tror jag, som har en statistikansvarig med mera kompetens än de allra flesta av oss i hanteringen av Sundgrens program. Men självklart - har man invändningar mot statistik som väcker frågor och känslor hos många så är det väl bara bra att det blir diskussion? Mera sådant, tycker jag!

För min del känns det tråkigt att du lägger ner diskussionen. Ett förslag hade annars varit att någon av oss pratar med SKK och frågar om det finns skäl att begära en granskning av MH-statistik. Kan man lita på den – ja eller nej? Finna det anledning att misstro den – ja eller nej? Många är intresserade, uppenbarligen. Jag tror inte att rasklubben har något att oroa sig för inför ett sådant förslag, men eftersom frågan är väckt – av dig, faktiskt - kan det vara bra att få den besvarad. Det är bra för oss alla att saker kommer upp på bordet.
Det finns en blogg som saluför dina tankar på ett sätt som jag inte tror att du är delaktig i. Där läser man rakt upp och ner att ”Statistikansvariga i SCK alltså har sållat bort hundar som inte passar in” och i de accepterade kommentarerna att ”SCK gör vad som helst för att ljuga” - etc, etc, etc. Det är inget som du är ansvarig för och inget att resonera med heller. Ifrågasättande är en sak och förtal av personer en annan. Direkt till Disciplinnämnden, för någon gång måste vi få slut på vanan att det är fritt fram att sprida dravel på nätet!


Bodil Carlsson

söndag 19 september 2010

SPINDELSOPPAN: LÄST MEN EJ FÖRSTÅTT?

Ann-Sofi Isakssons spindelbloggande får mig att tänka på historien om en berömd gammal klinikchef.
Den mannen hade i sin skrivbordslåda två lika berömda stämplar, som han tog fram när han fick konstiga brev med förslag från sjukvårdsbyråkrater om hur han skulle sköta sin klinik.
Den ena stämpeln var svart. Den plockades fram när det kom långa textmassor, där innebörden var dimmig. Då stämplades det LÄST MEN EJ FÖRSTÅTT!
Den andra stämpeln hade röd text: I H-E HELLER!
Det var när han hade förstått.

I en lång text presenterar ASI tre spindlar efter varandra. Bruksmeriterade collies, gammalkorade och nykorade. ASI påpekar hur lika de där tre spindlarna är. Det tycker hon är misstänkt.
Alla tre visar hundar med mera nyfikenhet, mera lek, mera jakt och mindre rädsla än rasens genomsnitt. ASI tror att likheten kan bero på att ett antal hundar ingår i mer än en spindel, d v s en hund kan BÅDE tävla bruks och vara korad, på gammal korning eller ny eller kanske rentav både och. Detta gör hon stor affär av. Hon underkänner i princip statistiken därför att Per-Erik Sundgren inte längre kan visa för henne exakt hur många hundar som är både korade och bruksmeriterade.
Visst, det kan gott tänkas att några hundar ingår i två eller – även om det blir lite svårare att hänga med på – i alla tre diagrammen. Teoretiskt kan man ju t o m tänka sig att det är en och samma hund som går de 159 korningarna och sedan alla bruksproven – då blir förstås spindlarna himla lika. Speciellt om hundstackarn gjorde alla korningarna samma dag.
Eller så kan man tänka sig att det är 159 olika hundar i korningarna, och att de liknar varandra på så sätt att de faktiskt är nyfiknare, lekfullare och oräddare än collies i genomsnitt och att samma typ av egenskaper finns hos de bruksmeriterade hundarna och att det är just därför det går bra att jobba med dem!

Då tänker man sig också, att de tre diagrammen stöder varandra därför att de visar i stort sett samma egenskapsprofil. Likheten gör det troligare att MH beskriver egenskaper som gör det lättare att arbeta med hunden och de gör det troligare att den nya korningen fångar ungefär samma egenskaper som den gamla. Det är förstås inte så ASI tänker sig det hela. ASI tänker sig att SCK fifflar med statistik. Hur jag än trevar mig fram i siffersnåren hittar jag inget misstänkt fiffel och fattar inte poängen. Läst och läst men ej förstått! Annat än att Per-Erik S inte längre kan ge svar på tal och att SCK:s statistikansvariga inte är statistiker, populationsgenetiker och byggare av komplicerade datorprogram i en och samma person. Hon kan alltså inte rakt av ta över Sundgrens jobb och i en blink datorbearbeta siffror för att leverera statistiken en gång till under ASI:s vakande öga. Tyvärr finns det inte många personer i Sverige som kan det och flera rasklubbar än SCK har nog upptäckt den saken nu. Det är så med folk som har unik kompetens och enormt mycket arbetsförmåga och engagemang – tomrummet tar tid att fylla, när de försvinner.
Då kan man ju passa på att utnyttja det tomrummet, om man känner att det plötsligt har blivit jätteviktigt att bortförklara något. T ex varför spindeln med cert OCH INGET ANNAT ser ut som den gör.

Hundar som har utställningsmeriten cert som enda merit har troligen uppfödare som prioriterar utställningar och inget annat i sin avel.
Och anledningen till att dessa årsgamla diagram just nu måste misstänkliggöras är att det är just nu som Hundsports sammanlagt runt 185 000 läsare* kan upptäcka att det finns gott om collieuppfödare med andra prioriteringar.

Forts. följer.

Bodil Carlsson



*TS siffror för 2009. Upplagan 103 000, resten ”bredvidläsare”.

SPÄNNANDE!



Läste precis ut Jämlikhetsanden – tråkigaste bokupplägg som skådats på länge, tabeller och diagram på vartenda uppslag, men en rysare om man ser till innehållet. Jämlika samhällen är fredligare. Jämlika samhällen är friskare. Jämlika samhällen har färre våldsbrott. Det som väntar härnäst på nattygsbordet är Ill fares the land. Killen som skrev den boken kunde inte skriva. Muskelsjukdomen som kommer att ha ihjäl honom hade redan tagit hans händer, men han skulle ha sin bok färdig! Han dikterade.
Titeln är efter en artonhundratalsdikt - ”Ill fares the land/ where wealth accumulates and men decay”. Illa far det land, där rikedomar växer och människor bryts ner.

Hursomhelst – vi liftade in med grannarna för att rösta. Litet uppgivet, för valresultatet har ju sett solklart ut ett tag, men det finns ju en medborgerlig skyldighet att tänka på. Till vår häpnad är det kö in i vallokalen. I lilla Hjo!
Alla sorters folk stod i kön eller väntade utanför. Flera av de äldre hade klätt upp sig för dagens allvar, som man gjorde förr. Ungdomarna kom som de var. Det låg återhållen spänning i luften. Uniformerna med skjutklara automatvapen var någon annanstans, bilar fick komma närmare än 250 m för inga självmordsbombare väntades. Ingen granskade rullstolstransporten för att se om något annat än en rörelsehandikappad väljare doldes i den. Framför oss i kön stod en kvinna som kandiderar till en kommunfullmäktigeplats och hon hade inga livvakter. Vallokalen är en skola; ingen har bränt ner den för att hindra flickor att lära sig läsa. Well fares the land, där spänningen i luften handlar om valutgången.
Det fanns inga uteliggare, inga tiggare, inga använda kanyler. En gammal, bräcklig kvinna satt ensam med sin lilla shih-tzu intill sig och njöt av septembersolen och pratade med folk som kom förbi. Well fares the land. En man som är en av områdets största jordägare kom gående över skolgården och nickade åt oss. Ingen erbjöd sin plats i kön åt honom. För några år sedan ville han exploatera sandåsen intill våra små ställen och vi gick ihop och begärde åsen sparad för kommande generationer, som vattenreservoar och vattenrenare för tider som kan få se värre regnoväder än de vi har nu. Länsstyrelsen gav oss rätt. Den mannen är yrkesofficer i flygvapnet förutom all mark han äger. Inga fallskärmsjägare har dykt upp för att hota oss, tvärtom är han och vi gott och väl on speaking terms. Well fares the land så länge vi har sådana relationer mellan människor som har olika bakgrund och intressen!

När vi kom ut igen stötte vi ihop med en kvinna som hade en rottisvalp och en tonåring i släptåg. Rottisvalpen var kanske en fem-sex månader, i den där åldern då det är valprultigt och lealöst överallt samtidigt, men han var ju redan rätt stor och mastiffnyllet satt förstås på plats. Den gamla kvinnan drog sin dvärghund intill sig. Kvinnan med rottisen räckte snöret åt tonåringen. Sedan böjde hon sig över mördarhundsvalpen, strök den över huvudet och sa – som man säger till ett barn – att den skulle vänta bara en liiiiten stund, matte skulle in och rösta...
Mördarhunden lyste med ögonen och slickade henne på kinden. Den gamla damen slappnade av och bytte ett lättad blick med sin hund. Well fares the land, där det finns sådana relationer mellan människor och människor och mellan människor och djur. Måtte det fortsätta i den riktningen!

Vi åkte hem och spelade boll med våra. OK, jag erkänner – de fick sitta i ring och träna på att skälla högt och glatt på kommandot ”Rödgrönt!” också, för trots allt är valet kanske inte riktigt avgjort. Uppbunkrat med te och tilltugg är det – kvällen blir spännande!

lördag 18 september 2010

SPINDELSOPPA II: HUR MAN KOKAR IHOP DEN

En kvinna som heter Ann-Sofie satte nyligen lunchen i vrångstrupen över en mening i Hundsport. Det kan man faktiskt förstå, för det fattas ett ord i den meningen.
Ordet som fattas är ENBART. Se själva!
”Jämför man diagrammen på korade och brukstävlande collier med certvinnande collier på utställning eller collier till föräldrar med ej godkänd mentalitet, så kan man direkt se att den första gruppen har en stor portion nyfikenhet och lek till skillnad från den senare gruppen.” (HS 9/2010, citat ur två bloggar, kontrollerat mot originaltexten. Pluralformen collier var inte ovanlig förr.)

Ann-Sofie Isaksson fick lunchen i vrångstrupen över något som inte finns. Nämligen ordet ENBART, som borde ha stått omedelbart före frasen ”certvinnande collier på utställning”. Det står faktiskt inte där och då blir innehållet I DEN MENINGEN felaktigt. Man undrar om artikelförfattaren haft väldigt bråttom, om Hundsports korrekturläsare hade gått hem för dagen, eller om redaktionen inte hann titta igenom vad de släppte till tryck.
Ann-Sofie Isaksson undrade inte något av det. Hon kontaktade rasklubbens statistikansvariga – det rör sig om en enda, lätt funnen och lätt kontaktad person – och begärde att få spindlarna. Det gjorde hon förbaskat rätt i, för fakta som ser förvånande ut ska kollas upp. Självklart fick hon spindlarna mejlade till sig - offentlig statistik är inga hemligheter och inget nytt. Vi som var på Kydingeholm, även journalisten, fick dem i handen för ett år sedan.

Ann-Sofie Isaksson la ut spindlarna på sin blogg. Först spindeln som visar MH-snittet för hundar med BARA cert som merit. Tyvärr är det så, att den gruppen – cert OCH INGET ANNAT – ligger klart sämre än hela rasens värden för nyfikenhet och lek.
De ligger så pass mycket sämre till att man måste plussa på med hela gruppen cert OCH KORADE/TÄVLANDE för att nå upp till genomsnittet för rasen!

Diagrammen ligger ute för allmänt beskådande på Ann-Sofie Isakssons blogg och detta är den enda slutsats som går att dra av dem. Det är precis det hon själv säger också. Man skulle kunna fråga sig varför det är så. Det är en viktig fråga. Men den frågan ställer inte ASI.
Hon säger ingenting alls om det. Hon säger inte att ett ord fattas i en mening i en artikel skriven av en person utanför rasklubben och publicerad i SKK:s tidning av en fristående redaktion. Hon säger inte att det är ett fel i texten och att det felet bör rättas till.
Hon är fullt upptagen med en annan tanke: det är förstås diagrammen det är fel på!De är förvrängda av rasklubben som vill peka ut alla certvinnande collies som kassa i knoppen!
Yeah, sure thing. Och sedan, tåliga läsare, börjar operan.

Bodil Carlsson

Forts följer.

fredag 17 september 2010

DAGENS RÄTT: SPINDELSOPPA, INGET ANNAT!

Förra hösten var en bunt colliemänniskor på Kydingeholm för en genomgång av rasens situation. Vi pratade om många saker, men mycket om spindlar. Jämförda spindlar. MH-statistik, sammanställningar av MH-resultat för många beskrivna collies. Styrelsen hade gjort ett jättejobb med presentationen och fick t o m beröm av Hundsports lyssnande journalist på hennes privata blogg efteråt (läs gärna den bloggens inlägg 2009 11 02!) Diskussionerna var livliga, alla fick en chans att fråga och säga sitt, och vi hade en riktigt givande helg.

Med i sammanställningen fanns den genomsnittliga MH-spindeln för collies som hade vunnit cert men inte hade några andra meriter. Ett cert är en eftertraktad, ren och skär utställningsmerit. En hund som har cert vet man en enda sak om: någon har någon gång tyckt att den hunden var väldigt vacker att se på.
Om man då jämför de genomsnittliga MH-resultaten för de collies som har cert OCH INGA ANDRA MERITER med MH-resultaten för de collies som tävlar i bruksgrenar, med eller utan cert, så ser man följande:
Hundarna som tävlar bruks har överlag mera nyfikenhet och lekintresse jämfört med de hundar som har cert OCH INGET ANNAT.
Hundar som är aktiva i uppgifter som kräver go har alltså överlag mera go än hundar som inte är aktiva i sådana uppgifter. Det är vad diagrammet säger. Och inget annat!

Om någon blir förvånad över det resultatet, så kan jag plocka ihop jämförande statistik som visar att gänget från lokala cyklistklubben som svischar förbi härutanför jämt och ständigt överlag har bättre flås än jag, som mest promenerar hundar. Det finns faktiskt papper på att jag är ett vackert och välskapt flickebarn - min mamma sa iallafall, att det stod så i förlossningsjournalen. Men det hjälper ju inte, för verkligheten är tyvärr den att det där gänget trampar på bättre. Jag skulle inte få jättebra flåsgenomsnitt i jämförelse med tävlingscyklisterna.
Mäter ni sedan genomsnittligt flås på collieägare som DESSUTOM är tävlingscyklister, så blir det riktigt skapligt - särskilt om ni jämför det med mitt!
Blev ni förvånade nu? Inte?


Just nu - snart ett år efter Kydingeholm - är några fruktansvärt förvånade, även journalisten som satt så lugnt lyssnande då och inte hade några invändningar. Ja, det är inte bara förvåning, det är rent upprörda känslor! Här presenteras i repris exakt samma MH-spindel över collies som har cert OCH INGET ANNAT och nu är det grovt missvisande, avsiktligt missvisande, snudd på (eller rent ut och rakt av) ett fuskjobb av rasklubbens styrelse! För det är annorlunda än MH-spindeln över collies som har cert OCH DESSUTOM tävlar bruks!
Det är inte lätt att begripa resonemanget. Certet säger vad någon vid något tillfälle har ansett om huvudets och kroppens utsida. Det säger inte ett skvatt om huvudets insida. Det säger inte, att hunden inte kan tävla bruks. Det säger inte, att hunden inte kan bli räddningshund. Det säger inte att hunden är blåst och det säger inte att hunden är rädd. Ingen har heller påstått något sådant. Ingen spindel, ingen styrelsemedlem i rasklubben, ingen som deltog på Kydingeholm och (såvitt jag vet) ingen annan heller har någonsin sagt något så korkat.
Så varför kokas soppa på gamla spindlar just nu? Gissa!

Bodil Carlsson

Vi har fått en utmärkelse!



Eller en Award, som det kallas på det internationella språk som webben har.
I förutsättningarna ingick att man ska skriva sju saker om sig själv, så här kommer de:
Collievännen Johan:
Snygg
Intelligent
oj, det r nå fe på tangentbode....vänt lte....
...Så, nu är allt ok.

Collievännen Johan:
Skogsmulle
Collieälskare
Morgontrött
Bildfantast
Lightkompositör
"Wanna-be-författare"
Chef at home

Det var sju saker. :-) Skickar vidare denna award till en stickfantast och en fantastisk person.

Johan Nilsson

torsdag 16 september 2010

Valet är ditt!

Varje valår matas vi till bristningsgränsen av politikernas återkommande valmantra: Vård, skola, omsorg. Sedan glöms de orden mer eller mindre bort under kommande fyra år. Såg ikväll ett program som handlade om skolans utveckling (eller snarare avveckling) de senaste femton åren. Det var inte alls upplyftande, tvärtom. Föregångslandet Sverige hävdar sig inte alls längre i fråga om elevers kunskapsnivåer - jämfört med övriga länder i Europa.
Med en livskamrat som är lärare så kan jag förstå hennes förklaring att lärarna är en bidragaande orsak. Deras utbildning är inte var den var för bara tjugo år sedan, den är betydligt sämre. Jag får höra om snart färdigutbildade lärare som frågar henne t ex om Östersjön är ett hav... Är kunskapen på väg bort från våra skolor - och från vårt land?

I kontrast till dessa dystra fakta kom jag att tänka på all den kunskap som förmedlas via vår rasklubb. Borde inte Collieuppfödare i Sverige vara världens mest lyckliga uppfödare?
De erbjuds Uppfödarkonferenser, Avelsmålskonferenser och en och annan Colliekonferens däremellan. Alla med intressanta föreläsare som har det som, än så länge, finns i Sverige - kunskap. Detta kombinerat med en hemsida som är full av allt det en uppfödare kan tänkas behöva veta. Ändå finns det uppfödare som inte pratar om höftledsröntgen med sina valpköpare, eller som hävdar att rasen inte har några problem med rädslor. Misstanken finns förstås att de saknar kunskap. Men de saknar definitivt inte chansen att erövra den!


Så, alla uppfödare som "inte har hört talas om" de sjukdomar som kan drabba collien eller de problem med rädslor som rasen har:
Nu vet ni var informationen finns och kan fås, och det gör också alla presumtiva valpköpare som läser detta.
Valet är ditt, collieuppfödare. Så välj rätt!

Johan Nilsson

söndag 12 september 2010

STÖKIGT I SKYLTFÖNSTRET?


För en vecka sedan fick jag en överdos av Dog World och sedan dess har jag varit fundersam. Ovan har ni en bild av återställaren - hopp och lek!

Det började bra med en förstasidesnyhet den 26 augusti. Mike Townsend, som är vice ordförande i engelska kennelklubben, höll tal för den walesiska kennelklubben och la fram tankar och synpunkter på hunderiets framtid. I stora drag sa han att förändringar är på väg, det är ”inevitable and may well prove beneficial”. De stora utställningarna måste t ex bli bättre på att få folk att känna sig välkomna, så att trenden med sjunkande anmälningar vänder uppåt igen.

Synen på hundar riskerar också att förändras i samhället i stort, fortsatte mr Townsend. Vi hundintresserade kanske har våra åsikter, men andra grupper ser saker på annat vis – många är rädda för hundar och det finns de som tror att hundar är smutsiga – och de kan mycket väl få majoritetsstöd för sina synpunkter. Självklart kom Mike Townsend också in på farliga hundar, muskelhundar och hundar hos kriminella. Här kan man inte utesluta ”government action” och i värsta fall kan det ju bli åtgärder som är korttänkta och genomförs utan kunskap eller samråd, sa han.
Hundfolk måste hjälpas åt för att avvärja hoten mot rätten att ha hund och mot hundvärldens anseende. Därför anställer KC nu mellan 8 och 10 forskare som under fem år ska utveckla DNA-tester för ärftliga sjukdomar - det är alltså en stor ekonomisk satsning från kennelklubbens sida, om man planerar för någonstans mellan fyrtio och femtio helårstjänster. Forskarna skall dessutom ta fram beräknade avelsvärden för hundar, så att uppfödare ska kunna undvika riskindivider och samtidigt upprätthålla genetisk bredd inom sin ras. Projektet är tänkt att lanseras på Cruft´s 2011.
Det står så och jag kan inte läsa den meningen på något annat sätt än att den engelska kennelklubben lägger upp ett avelsindex för renrasiga hundar!

Detta var ju nyheter! Vad skulle läsarna tycka?

Det forsade mycket riktigt in kommentarer. På några dagar rann 118 stycken in! Här kommer kontentan.
”We should not have family judging family and awarding them CC / BOB year after year. We should not have co-owners judging each other. We should not have judges putting up dogs bred by their spouse / partner in co-breeding with another exhibitor. We should not have foreign judges staying with an exhibitor who tranpsorts them to the show from their home and takes them home after with the CC / BOB ...”
(Saxat ur kommentar nr 100, Dog Worlds nätupplaga den 26 augusti )

Vad skrev folk om? Den engelska domarkåren! Sida upp och sida ner. Ska man tro på det som påstås, så är något riktigt på tok i hundvärldens traditionella skyltfönster. Domare dömer fram sin egen uppfödnings avkomma, sina familjemedlemmars uppfödning, sina kompisars hundar? Domare dömer efter vem som håller i snöret och ger ständigt BIS och BOB till samma gamla välkända uppfödarkollegor? Utländsk domare bor hos välkänd uppfödare, åker i samma bil till utställningen och åker hem i samma bil med BOB till den uppfödaren? Domare nomineras av framstående funktionärer i en rasklubb och skall sedan döma deras hundar? Domare dömer fram halt hund - dåligt ben, men bra kennelnamn? Nästa domare gör samma sak med samma halta hund på nästa stora utställning?? Domare får gratisvalpar i present av utställare??? JAMEN SLUTA SNACKA DÅ! GÖR NÅGOT, KC! skriker insändarna.

Det är en arg bild av en konstig värld. En liten grupp personer dominerar varje ras och ser som livets mening att åka runt och pricka av storutställning efter storutställning och raka in poäng från domare som inte vågar annat än leverera? Inte vill stöta sig med? Har gemensamma intressen med?
I så fall varför?

IT´S ALL ABOUT THE MONEY! skriker insändarna. Om APGAW-kommitténs medlemmar läser Dog World, så har de fått bra tips om vad de ska utreda härnäst.

Kan det stämma? Och om det verkligen går till så här - varför har alla de arga människorna tittat på och hållit tyst i alla år?
En enda kommentar säger något som verkar rätt självklart för oss utanför showvärlden: man ska förstås inte döma en ras där man själv (eller närstående) är uppfödare och har ekonomiskt intresse av bedömningarna. Det måste vara parningsavgifter, valppriser, säljmöjlighet och exportchanser det rör sig om. Jämfört med de summor som hamnar i specialfodertillverkarnas och djursjukvårdens kassor är det väl småpengar, men det handlar om trovärdighet. Med ett sådant system blir ju vem som helst automatiskt misstänkt för att vara partisk! Omvärlden kommer alltid att undra samma sak: är det en merit att man själv är inblandad i tillverkningen av det man kvalitetsbedömer?

Hur som helst tycker man lite synd om Mike Townsend. Han hade inte behövt lägga ner möda på framtiden, för den fick inte en enda kommentar när korken åkte ur flaskan och all vrede sprutade ut och det bara vart halt hund här och arrogant domare där för hela slanten. Det är bara att hoppas att alla vettiga uppfödare och hundägare har något bättre att säga om varför man håller på med hund.
Skyltfönstret är gudskelov inte butiken.
Butiken har riktigt bra grejor!


Bodil Carlsson

lördag 11 september 2010

fredag 10 september 2010

BÅLGETINGBOET


En sak som jag verkligen gillar med att bo på landet igen är att man jämt ser en massa nytt. Det kan hänga ihop med att många fysiska saker är så oförändrade - lagårdsväggarna lika faluröda, vindskivorna spräckliga av år och murkenhet, karlarna på sina gårdsplaner i likadana blåbyxor och rutiga skjortor som då och med samma sorts keps - så att allt som har ändrat sig syns så tydligt. I vilket fall händer det ständigt saker som aldrig skulle ha hänt för trettio eller bara femton år sedan. Maskinerna och elektroniken och den billiga energin som driver alltsammans har förändrat tillvaron och vi har förändrats på köpet. Gott om bilar och väldigt gott om hundar har det blivit här ute på vischan, men det har blivit ännu mera gott om ny kunskap. Sprider sig gör den också, för så fort någon doppar nosen i den så bildas ringar på vattnet.

Jag stöter ihop med en av grannarna. Han kommer med tre stora renrasiga hanhundar i snöret. Det hade han inte gjort för trettio år sedan, han är en kille med vanligt civilt jobb och vanliga inkomster, men nu tränar hans sambo och han lydnad på den livliga brukshundsklubben ett par mil härifrån och kör spår och sök i skogen här hemma. De har fantastisk kontakt med sina hundar. Ett par nätter varje sommar patrullerar de slöjdmässan inne i stan och skyddar stöldbegärligt konsthantverk. Folk här gillar dem. För trettio år sedan hade bara han - inte hon! - tränat hundarna och de skulle ha varit traktens skräck.
Sjäv kommer jag också med tre storvuxna renrasiga hundar och på den här platsen skulle det inte heller ha hänt förr. Inte kan vi skryta med samma klass på lydnaden, men trots det händer inte heller detta: ingen hund slåss, ingen människa sliter i kopplen, ingen har metallstryp, ingen ryar eller blir handgriplig mot sin hund. Killen knäpper med fingrarna och säger något lågmält och hans tre gossar sjunker ner och sitter fot med bara längtansfulla blickar mot mina tikar. Tjejerna tittar flörtigt tillbaka med huvuden sött på sned. Colliehanen sitter fot, han också. Bara en skälvning i musklerna och en gnista i ögat visar hans djupt kända övertygelse om att de där tre oberättigade existenserna i sina usla pälsar omgående borde förpassas till trädtopparna.
Grannen och jag pratar om var vi senast har sett vildsvinsspår. De var okända här för bara en fem år sen, nu är de vardagsmat. Alla har åkt på informationsmöte eller läst på nätet om vildsvinsflockar och alla vet varför man inte ska skjuta en modersugga. Transportmöjligheter och datorer gör skillnad. Saker har förändrats. Hundarna själva är också förändrade - den ena rasen har sluppit ifrån ryktet som hugghund och den andra börjar få tillbaka ryktet om att faktiskt vara hund. Schäfern har mindre skärpa och collien har mera drag i sig och vi som har dem har lärt oss nya metoder. Långt ifrån allt var bättre förr.

Bålgetingboet på lagårdsgaveln får sitta där det sitter. Gammal visdom säger att sju bålgetingstick dödar en häst, så när surrandet började låta hotfullt högt ringde vi Anticimex. Men kvinnan i telefonen sa inte alls - Ojdå! Vi kommer med en gång!
Hon sa - Det är den minst aggressiva av alla getingarter, de är beskedliga insektsätare. Det är storleken och ljudet som skrämmer, de är inte värre än vanliga tambin. Men vi skickar ut en kille, så får ni prata om saken...
Killen kom med sin giftspruta. Han sa samma sak och det gjorde informationen på nätet också. Vi stod där och glodde upp mot bålgetingarna och prövade att vifta litet med armarna. Boet skickade ut en skvadron attackflyg. BZZZMM!
Vi vek fem meter åt sidan och skvadronen vände åter till basen. Hmmm...ingen av oss har ju blivit stucken på en hel sommar? Det slog oss att hästarna, sjusticksoffren, får panik när de hör en broms, men inte alls bryr sig om ljudet från bålgetingar.
Så killen med giftsprutan åkte igen och boet är kvar till dess frosten dräper det, det behöver inte vi göra. Man lär sig nytt och upptäcker att gammal visdom inte alltid stämmer.


Bodil Carlsson

torsdag 9 september 2010

Om höst, vanedjur och avel

Dimman lättar långsamt om morgonen nu och septembersolen letar sig raskt fram mellan björkarnas smått gulnande löv. Solstrålarna landar som ett ljus- och skuggspel på den fortfarande så lysande gröna gräsmattan.
Jo, det drar emot höst här uppe i norr - fast termometern säger fortfarande sommar.

Sådana dagar är det ett rent nöje att ha hundar som alltid lika glatt radar upp sig inför lunchrundan, om nu två stycken collies kan sägas utgöra en rad....
Vanedjur är ett begrepp som nog alla känner till och när man följer sina hundar under åren så förstår man uttrycket allt bättre:
Lunchpromenaden brukar jag ta när den tvåstämmiga serenaden blir alltför högljudd, vanligtvis ungefär samma tid varje dag. (Klockan kan de ju, mattiderna är viktiga och om de skulle skjutas upp så kommer mycket musikaliskt avancerade tonkombinationer ur våra vänners strupar.)
Numer är promenaderna mer intressanta, nu när vi går i skogen. Det blir hopp över grenar, balanserande på nedfallna träd, lite bergsklättring ibland och allmänt ojämn terräng - stundtals på en alltid lika mjuk och trampvänlig mossmatta. Och bland det rullvänliga blåbärsriset :-)
När vi närmar oss hemmet igen - då ska det lekas. Samma sak varje dag. Och visst får de leka. De får hoppa, springa och brottas så mycket de vill. Vi vet att det är helt i sin ordning med alla krumsprång. Deras kroppar tål det.





Våra uppfödare var ganska bestämda med att vi skulle röntga, gärna ögonlysa samt gå MH med hundarna. För oss var det en självklarhet att göra så. Vi insåg värdet av informationen för dem och vi insåg att vi själva på köpet skulle få veta mer om hur våra hundar mådde.
Jag är kanske inte förvånad, men besviken, över att det finns collieuppfödare som inte kräver av, eller ens upplyser, valpköpare om att den valp de köper ska röntgas och genomgå MH.
Varför föder man upp hundar om man inte är intresserad av att se resultatet av sin avel?

Ett avelsresultat idag, år 2010, måste innehålla betydligt mer information än vad endast ett skapligt gäng snygga utställningsrosetter kan vittna om.

Johan Nilsson

onsdag 8 september 2010

I ALL KORTHET

...och på förekommen anledning vill jag tala om hur det INTE gick till när någon ringde och berättade om den häpne mannen.
Det förekommer inte att rasklubbens styrelse ringer och framför nyheter till mig som enskild medlem. Så gick det INTE till.
Vem som ringde, och varför jag uppfattar den personen som trovärdig, och vem som i övrigt säger vad i privata telefonsamtal, det kommer ni aldrig att få ur mig. Lika lite, för övrigt, som namnet på den berörde uppfödaren.

söndag 5 september 2010

RÖTMÅNADSSTORIES

Sann berättelse ur verkligheten. En häpen man ringer Collieklubben - varför hade han inte hört något om detta tidigare???
Här hade han fått ett vänligt brev från rasklubben, som ville påminna om att han hade en collie född si och så, alltså i rätt ålder för HD-röntgen och MH,som inte fanns med i statistiken. Mannen kände sig som en fågelholk ser ut. Vad var nu detta för något?
Klubbmänniskan berättar. Han lyssnar. Jo, sa han sen, han bodde ju rätt så nära ett större djursjukhus och visst kunde han tänka sig en sväng dit med unghunden för en höftledsröntgen, nu när han hade fått veta varför det är bra att få det gjort. Och det där med MH lät ju rätt intressant. Men han hade en besvärlig fråga, som han undrade över.
Här hade han gått och köpt en reggad hund, från en riktig kennel, som han sa. Från en riktig uppfödare. Och ingenting hade han fått veta om HD och MH, inte ett skvatt. Han ville veta varför.

Ja, vad tror ni, läsare? Vilket är det sannolika svaret?


Annan rötmånadshistoria. Lika sann, från en annan geografisk verklighet bara. Ni kan hitta den på nätversionen av engelska Dogs Today. Den har några veckor på nacken.
Engelsk labradorägare börjar känna sig knäckt. Hans unga tik har HD. Hon kan gå korta promenader i koppel - aldrig rusa runt och busa, aldrig leka med andra hundar som hon så förtvivlat gärna vill. Husse är långtidssjukskriven, så han har inga pengar. Hunden är hans kompis, hans sällskap. Visst har han varit hos veterinär, men beskedet han fick var att operationen som skulle rädda hunden kostar 8 000 pund. Så nu bad han om hjälp.
Vad gjorde han för fel, när han köpte sig en hund från vad han trodde var en seriös uppfödare? Han frågade och trodde han var på den säkra sidan, för hanhundens höfter var ju röntgade och fria.
Tyvärr var inte mammans höfter det. Förmodligen inga andra på den linjen heller. Så där står killen nu. Sist jag kikade hade 20 pund runnit in från läsare, som ville hjälpa honom.

Det är väl rätt klart att det finns en bunt uppfödare både här och utomlands som håller tyst om det de borde berätta. Det är möjligt att de har nobla skäl - friheten att välja själv, till exempel, även om de verkar ha lätt att glömma bort att friheten för en individ inte betyder frihet att ställa till det för någon annan, t ex en engelsk valpköpare eller en hund som inte kan springa. Eller så kan det vara som arg funktionär i en stor organisation sa nyligen - "jaså, dom där, som är emot alla tester för att ingen ska få reda på hur mycket skit dom producerar!!!" Utropstecknen fräste i telefonledningen.
Jag är inte säker på att det där stämmer helt. Ingen hund är "skit" och inte alla hundar från uppfödare som ogillar kraven på hälsoundersökningar på avelsdjuren har problem. Deras uppfödare har däremot problem. De väntar och hoppas på att den tiden ska komma tillbaka, när bara veterinärer kunde stava till HD och det gick utmärkt att sälja hundar utan några regler alls.
Det som verkligen väntar runt hörnet, både här och i England, är nog något i stil med de organiserade konsumentintressena och om de här uppfödarna bara tittade utanför sina egenintressens lilla låda, skulle de se det komma.

lördag 4 september 2010

LÖRDAGEN DEN 4 SEPTEMBER...


... grävde längst ner i någon nästan tom säck, skopade fram en rest utspädd sensommar och hällde den långsamt över oss. Omedelbart gick allt igång igen. Översta fågelholken på lagårdsgaveln fortsatte bilda nya surrealistiska utskott, eftersom den numera är bålgetingbo och bålgetingar tycks ha andra idéer om bostadens utformning än den minimalistiska fyrkantiga lådan som passade sädesärlorna. Skördetröskorna återupptog kampen. Ormvråkarna seglade och ropade. På gräsplätten framför soldattorpet hade ett helt gäng svampar haft festival och låg nu huller om buller om de inte lutade sig på trekvart, den ena mosigare än den andra, okänd art - fylltrattkantarell?
Svamp är det annars så gott om att själva lukten av den flyter som en sorts god sås mellan trädstammarna vart man än går i skogen. Man möter folk med korg hela tiden. På första promenaden upptäckte vi den mustaschprydde mördaren som gäller för katt här i huset - en bra bit hemifrån låg han skickligt förklädd till grästuva och spejade inåt skogen, där kvistar bröts och något rörde sig. Hundarna pekade ut honom åt mig med nosen, men han blängde åt oss att inte avslöja hans täckmantel. The under-cover cat.
Hans hopp är förstås att prydligt sträcka ut ett svampplockarlik på förstubron och nonchalant lämna det avbitna huvudet någonstans i trädgården, så vi tassade hövligt förbi.
Precis före solnedgången sprang vi med hästarna.

fredag 3 september 2010