tisdag 31 augusti 2010

EN RIKTIGT DÅLIG BILD


...men ett fint ögonblick. Eviga Mamman, den ansvarstagande, lite bekymrade, är skotträdd. Inte på allra värsta viset, men tilllräckligt för att vi ska ha en liten orosknut i magen under jaktsäsongerna. Man tänker sig för när man går ut, för trakten har ungefär lika många jakttorn som fast boende.
Igår kväll dök solen upp efter störtregn, så vi såg vår chans att få ut Lilla Grå på hennes konditionsbyggarpromenad. Husse går först med hästen, matte efter med hundarna - Eviga Mamman vill ha det så. Hon vägrar att gå före, för då kan hon inte se vad som händer bakom hennes rumpa och det är tydligen hennes jobb att hålla uppsikt över husse och hästen. Husse måste vara trygg, inte sant? Flocken måste hållas ihop - man är väl collie!

Vi hade inte hunnit så långt när skottet small. Det rang i öronen på oss allihopa - inte det platta ljudet från en hagelbössa, utan det ekande från ett kulgevär - och Lilla Grå blev så rädd att hon slängde sig åt sidan. Eviga Mamman dök åt andra hållet, kutryggig av förfäran. Sedan hände en märklig sak.
Eviga Mamman tittade på husse och på den dansande hästen och rätade på ryggen. Husse kliade hästen i pannan. Husse och hästen fortsatte framåt och efter gick Eviga Mamman med en svans som gradvis höjdes. Hon hade ett jobb att sköta!

Några hundra meter senare såg det ut som på fotot. Colliebusen spanar efter flyende rådjur, Lilltiken påstår skrytsamt att hon har den farliga hästen under kontroll och Eviga Mamman står diskret men bestämt mellan husse och hästen och frågar hästen vilka avsikter den har. Tänker den hålla sig i skinnet?
Som sagt, bilden är kass men situationen var härlig.

söndag 29 augusti 2010

ÄNTLIGEN AUGUSTI!





Söndagen den 29 augusti blev det till sist lite augusti av och det var på tiden! September och oktober har vi fått så mycket förskott på att det räcker. Gråvädret har känts som att fastna i en sanslöst lång wallanderroman - ni vet, regnet som alltid i vemod driver in, duggar eller tassar fram över Ystad?
Här har det i o f s varken tassat eller duggat. Dundrat in, bankat på taken, kippat under fötterna, andats ut i ett dygnslångt väsande av vatten, klätt ekplantor i mjöldagg från topp till tå och dränkt åkrar där skördemaskinerna står kvar som Imperiets tillintetgjorda megadonter med sorgsna pölar runt hjulen - det är vad regnet har gjort!
Till idag. Det har baske mig inte kommit en droppe på nästan ett dygn. Det vart äntligen sensommar.

Skördetröskorna gick igång tidigt i förmiddags och dånar fortfarande i bakgrunden, fastän det redan börjar skymma. I morron kommer alla de nickande kornaxen att vara under tak. Ormvråkarna kommer att segla över de tomma fälten och ropa till varandra med sina tunna, kvidande röster.
Så vad var vackrast den här dagen?

Den ensamma, trotsiga kaprifolblomman?
Läkemalvan i backen nedanför ett gammalt torp?
Hundarna, svårslagbara som alltid?

Det vackraste idag var det här. Hovarna av två små hästar, som nu kan ta sig fram på grusväg och lämna helt normala avtryck i sanden.

torsdag 26 augusti 2010

TALA OM TROLLEN!

Engelska Dog World idag:

Tjugotalet organisationer och grupper går ihop i ett gemensamt uttalande som skickats till ledarna för de största politiska partierna. Man KRÄVER ändring av den icke-fungerande lagstiftningen om förbjudna raser och att regeringen vidtar effektiva åtgärder mot problemen med oansvarigt hundägande - här avser man både avel och handhavarbrister ! - för att säkra the welfare of dogs and public safety.
Vilka är med? Engelska Kennelklubben, RSPCA, brittiska veterinärförbundet, det nu berömda hundstallet som tvingas avliva 3 000 staffblandningar per år och är utlessna på det, fackliga organisationer och andra.

Bra gjort! Man ska inte vänta på att politiker tar initiativet. De som kan något i frågan ska börja diskussionen!

Man borde inte sova...

Just så skrev Jeremias i Tröstlösa en gång och just inatt jag gör mitt bästa för att motsvara förväntningarna. Natten är en bra tid; inga telefoner ringer, hundarna snarkar lugnt, sambon sussar sött och augustimörkret är rogivande samt becksvart utanför mitt fönster. Tystnaden är min vän, har alltid varit.
Just denna natt är jag mest glad över att vår gärdsgård står färdig. Det saknades nämligen 45 m för att få tomten helt inhägnad.
Hundarna har inte riktigt förstått att HELA tomten nu står till deras förfogande. De går snällt med mig runt, avbryter ibland för lite lek men bara hanen har ett hum om storleken. Han har nämligen tagit språnget - från den nedre delen av tomten till den övre. Tiken letar mest efter de oinhägnade delar hon lärt känna och ser mycket förvånad ut över att det nu är stängt. Hon är, och har alltid varit, en dam som vill gå sin egen väg - och när det passar henne.

Nu kan många klaga på vårt bristande ledarskap, ja - varsågod. Vi var inte unga, men möjligtvis gröna, när hon kom till oss. Det har varit en stundtals jobbig resa med henne, men vi ångrar nog bara ett fåtal minuter av den. Det är en charmig dam, punkt slut!



Visst - jag var här om kvällen lite smått irriterad över att behöva gå en 30 minuters kvällskissning, istället för de 15-20 minuter som vi brukar, eftersom damen vägrade kissa. Hon såg spännande saker överallt i mörkret, hoppade upp på mig i ren glädjeyra, så kissa? Nä, inte nu, husse...
Hanen var färdig på fem minuter, det finns alltid något närbeläget värt att kissa på, anser han. Men snällt fick han trava med medan vi väntade på att damens kisslust.



Men jag köper det. Jag ser hur olika våra hundar är och förstår att så är det. De är individer precis som vi. De har sitt kors att bära i form av arv och miljö, precis som alla människor har. Men jag undrar ibland om vi förstår det. Om bilden av "hunden" gör att vi inte förstår hur olika de kan vara. (Inte bara i fråga om kisslust, förstås!)
En hund är alltid glad, älskar allt och alla, skäller nästan aldrig och lyder din minsta vink.
Det är kanske bilden av "hunden" i allmänhetens ögon, fast det är bara en gissning från mig. Men just denna var också min bild under många, många år. Nu har jag en annan. Och jag kan inte säga att jag är besviken - bara berikad.
Det finns många djur i vår herres hage, som någon klok person sa en gång...

Johan Nilsson

måndag 23 augusti 2010

VARFÖR VÄNDER INGEN...? Sista delen

Del 7

Svenska Kennelklubben borde ha goda möjligheter att ta bladet från munnen och förklara för sina medlemmar och för samhället att raser är framavlade för olika ändamål och kan man inte erbjuda sin hund en tillvaro som någorlunda liknar det den är gjord för, ska man hitta en annan ras eller skaffa katt. Vissa raser togs fram för ändamål som helt enkelt inte finns här och därmed bör de inte tas hit, oavsett hur snyggt designad karossen är. Man får hitta något annat att plocka rosetter med. Det är insidan som gör hunden!

SBK och dess rasklubbar bör ännu tydligare än nu tala om för sina uppfödare och för allmänheten att brukshundarna är gamla arbetsraser och därmed ställer stora krav på köparnas vilja att lära sig jobba med hund. En rottweiler är inte en ovanligt cool cockerspaniel; man får hitta något annat att vara macho med. I köpekontraktet för varje valp av bruksras borde ingå ett åtagande att skaffa ägarutbildning och att mentalitetsbeskriva hunden!
Uppfödare som struntar i detta skulle må väl av en villkorad licens för fortsatt verksamhet. Idag finns ingen licens för uppfödning och överhuvudtaget inga krav på kunskaper eller inställning för att föda upp hund, vilken ras det än rör sig om. Det räcker med att man betalar in en summa till kennelklubben och bryr man sig inte om att vara medlem där, finns inga krav alls. Det är egentligen rätt otroligt. Licens för att få föda upp och obligatoriskt medlemskap i rasklubben för uppfödare av alla större raser tillsammans med obligatorisk utbildning för ägarna?
Det är kanske saker som hundorganisationerna borde tänka på – innan politikerna gör det. Här kan vi själva agera. Här kan vi markera att vi gör något åt det som vi faktiskt kan påverka.

Och de unga killarna med sina kamphundar? Det är en annan femma. Gossen som jag berättade om hade behövt annan hjälp och tidigare hjälp än den han fick på kåken. Ingen hundägarorganisation – inte ens en med så stora kunskaper och så stor erfarenhet av att lära ut kunskaper som SBK har - hade kunnat erbjuda den hjälpen eller ingripa mot hundkamperna. Det kan däremot myndigheter och politiska organisationer och om oreglerad och farlig hundhållning håller på att bli ett problem, så är det kanske dags att be dem göra sin del av jobbet?
Samhällsprocessen, som gav så många människor i Sverige mera pengar och större förväntningar på livet, går numera åt andra hållet för många. Fattigdom och ojämlikhet rotar sig i storstädernas förorter och att avhysa dem är inte lika enkelt som att fota ut enskilda hyresgäster. Kan man inte hoppas på respekt genom utbildning eller jobb, kommer man att leta efter den någon annanstans. Det är det som har hänt i engelska stadskärnor och det som håller på att hända i svenska betongkvarter. Pitbulls på lekplatser är bara en bit av den bilden. Det vet kommunministern också, men han säger ingenting om de resurser i form av människor och pengar som skulle behöva sättas in för att göra något åt saken. Att kliva fram intill mördarhundsrubrikerna och kräva rasförbud och vräkning ger väl snabbare PR.
Men vems problem löser det? Mats Odells?


Forts följer icke. Nu är det slut! Texten är skickad till Odell, Sundin och ett par andra politiker med begäran om kommentarer. Inte för att jag tror att de kommer att svara, utan för att jag hoppas att de kommer på tanken att hundfolk kan ha något att tillföra diskussionen och att våra organisationer sitter på kunskaper som kunde vara till hjälp i en debatt om hundar. Under har hänt förr.

söndag 22 augusti 2010

VARFÖR VÄNDER INGEN...?

Del 5

Det är en mycket bra sak – som jag ser det – att den gamla överklasshobbyn med hundar som renavlats för särskilda egenskaper har tappat det mesta av snobbstämpeln och att den gamla militärtraditionen med brukshundar har klivit ur uniformen och nått ut till oss vanliga medborgare. Det är en mindre bra sak att hundar överproduceras i sådant antal att de kan impulsköpas på Blocket av vem som helst och hamna i händerna på folk som inte borde ha dem. Hund är ett livsintresse för många. Hundar förebygger och botar passivitet och isolering här i ensamhushållens republik; de bättrar på både vår hälsa och vår livskvalité. Och då bortser jag från de arbetsinsatser de gör vid sidan av sitt jobb som vänner och flockkamrater till oss. Men ställer hundexplosionen till problem ibland? Visst – precis som bilexplosionen.

Folk dör fortfarande på vägarna trots säkerhetsreglerna. Det är en följd av att antalet bilar har ökat. Om antalet hundar har ökat kraftigt de senaste fyrtio åren, så krävs ingen mera avancerad hjärngympa för att räkna ut att antalet hundskadade människor också har ökat. Det man kan göra är att se till att oönskade händelser hålls på ett absolut minimum. Och då behöver man först ha klart för sig varför de inträffar och vem som kan agera.

Det finns flera hundratusen hundägare i landet idag. Det finns sådär sexhundratusen hundar. Självklart bor emellanåt en mindre lysande hundägare och en mindre lätthanterlig hund under samma tak. Men med tanke på hundtätheten, varför har vi inte fler hundattacker och varför har folk slutat byta trottoar när de ser en schäfer? Här har de svenska hundägarorganisationerna, främst Svenska Brukshundsklubben, haft en internationellt sett unik roll. Människor från andra länder är ofta rädda, när de möter en stor hund, oavsett vem som kommer med den. Människor i Sverige är det ganska sällan. Vi tittar på vem som håller i snöret, för det är det som betyder något.

Under decennier med växande hundtäthet har SBK:s medlemsantal vuxit. Men antalet deltagare i hundhanteringskurserna har vuxit väldigt mycket mera. Det är nog en säker gissning att närmare en halv miljon människor under åren har gått igenom SBK:s ägarutbildning. Det är en avsevärd del av befolkningen. Reglerna för vettig hundhållning har trummats in i skallen på generation efter generation av valpköpare. Välståndsökningen spred hundägandet, men SBK demokratiserade kunskapen om hur man håller hund!

Under samma tidsperiod har seriösa uppfödare av schäfer och andra bruksraser, organiserade i SBK, satsat på att avla på sociala, samarbetsvilliga hundar. De mentalitetstestar både avelsdjuren och deras kullar för att kunna sortera bort oönskade drag som aggressivitet och rädsla. På kurserna för valpar och unghundar och på de populära kurserna i lydnad och agility finns alla raser och alla sorters ägare med och de respektingivande brukshundsraserna ska uppföra sig och fungera ihop med småtjejer, dvärgpudlar och gamla tanter. Inget annat accepteras. Har någon bekymmer med sin hunds beteende, går man en speciell kurs där man får hjälp. Om man är för tuff eller för vek för den hund man har, får man höra det. SBK:s insatser för avel och hundägarutbildning har – vill jag påstå – mer än något annat format allmänhetens bild av hundar.

Del 6

Samhället har all rätt att kräva fungerande utrustning på bil och tillräcklig kompetens hos bilförarna. Om någondera saknas, är ett ton motordriven metall en livsfarlig sak. Samhället har också rätt att kräva att kraftfulla hundar avlas för inbyggd broms och styrbarhet och att folk kan hantera de hundar de väljer att ha.

Vilka krafter driver folk att välja ”farliga” raser? Lyssna på de här personernas berättelser:

-En medelålders svensk man på en avfolkningsort blir arbetslös när fabriken slår igen. Ett par år senare försörjer han sig på sjukpenningen i kombination med pengarna han får in på sitt nya jobb. Han håller förrådsutrymme åt ett mc-gäng. Tomten runt hans slitna träkåk har försetts med högt stängsel och där inne vistas fyra stora, tystlåtna östasiatiska hundar kända för sin skarpa vaktinstinkt. Kommer han att tacka nej till chansen att tjäna lite extra på att sälja oreggade valpar via nätet?

-I ett TV-program berättar en annan medelålders svensk man varför han valde att nyimportera en annan storvuxen, hårdför vakthundsras österifrån. Jo, den hade ju ”maffig exteriör” och det kändes häftigt att vara den förste som vann på utställning med den.

Rasen är ett utmärkt val för den som har några hundra hektar mark med värdefull boskap att försvara i ett land utan allemansrätt: det är vad den är framavlad för. Den är ett mycket dåligt val för alla andra. Tror ni att den här mannen hade tänkt mycket på rasens inre egenskaper innan han satsade på att ta hit den och vilken information har i senare led nått köparna av de gulliga valparna?

-En ung svensk kille har vuxit upp i en betongförort i en familj med många bekymmer. Skolan gick inget vidare. Missbruk och småkriminell verksamhet. Kompisarna hade källaravel på kamphundar som nöje och bisyssla. Organiserade hundslagsmål med vadhållning. Vem muckade med det här gänget när de kom gående över lekplatsen med sina lösa hundar?

Killen hade turen att åka dit för innehav. Han kom ut drogfri, köpte loss en ung kamphundstik och hennes valp och stack. Han tyckte synd om hundarna. Det är inte rätt, säger han, att hantera dem så. Han och hans lilla familj har precis flyttat till en ny stad, där han har fått jobb. Han jobbar hårt på att bli en svensson. Hundarna är kvar och har inte bitit någon under åren som gått. Killen är tidigare straffad, hans hundar är pitbull och själv är han 190 cm lång. Han kan säkert se hotfull ut i någras ögon. Är det hans familj som Odell, Sundin och Frykman vill neka lägenhet?

Jag tror inte att någon av de här potentiellt farliga hundarna hade mentala brister. Felet låg i vad de användes till. Felet låg i det sociala sammanhang som de dök upp i. Och snälla hundorganisationer – tänk till ett ögonblick! En enda av de här tre hundägarna kan vi själva påverka. Är det inte bättre att vi gör det, innan politikerna gör det åt oss?

(fortsättning följer)

lördag 21 augusti 2010

VARFÖR VÄNDER INGEN....? DEL 4

I många år ökade antalet hundar, inte minst de stora och kraftfulla raserna, helt enkelt därför att fler och fler människor fick råd att ha dem. Ökad ekonomisk jämlikhet gjorde att fler människor kunde ägna sig åt sådant som tidigare varit för de välbeställda eller de specialintresserade. Titta på schäfer! En exklusiv, respektingivande och faktiskt fruktad fruktad ras, en polis- och militärhund, en hund för inbitna bruksmänniskor. På fyrtio- och femtiotalen en ras med dåligt rykte – tidningsrubriker, rentav - när den kom i andra händer: en hund att skrämmas med. Numera är schäfern sedan länge den populäraste hundrasen i Sverige. Det är längesen folk sprang över till andra sidan gatan om en genomsnittlig schäferägare kom emot dem med sin hund i snöret.
Man blir inte rädd för det som finns i vanliga människors ägo. Dessutom tror de flesta av oss att den genomsnittlige schäferägaren har gått på kurs.

Från början var bilen också ett nöje för den verkliga överklassen. Sedan började den massproduceras och då började folk dö. Mängden människor som har förlorat livet i bilolyckor världen över under de senaste hundra åren är i klass med antalet offer för första världskriget – det handlar om miljoner. I vår del av världen blir bilarna fler, men inte de dödade. Varför? Samhället införde regler.

Biltillverkarna fick fortsätta att designutveckla efter fritt skön, men det kom krav efter krav på allt som hade med bilens inre – styrbarhet och bromsförmåga och säkerhet - att göra. Allt från plåttjocklek till backspeglar och däcktyper reglerades. Folk fick fortsätta att köpa den bil de tyckte såg häftigast ut, men det infördes obligatorisk förarlicens. Körskolorna bankade in reglerna för hur man beter sig med motorfordon i generation efter generation av ungdomar. Vägarna hastighetsreglerades. Korsningarna trafikljusreglerades. Bilarna började besiktigas årligen. Det blev olagligt och straffbart och snart riktigt skamligt att köra bil utan körkort, att vara berusad bakom ratten, att köra bil utan kontrollerade bromsar eller bälten. Är det så väldigt annorlunda med stora hundar? Själv hör jag till den lilla minoritet som inte klarat av att ta körkort. Jag gick i land med traktorkortet men blev aldrig pålitlig med A-traktorn längs byvägen in till stan. Vill ni möta mig på E20 i en Ferrari?

(Fortsättning följer)

fredag 20 augusti 2010

VARFÖR VÄNDER INGEN...?

Del 3: Mellanstick

En dag för längesen stod några ungar i sex -sjuårsåldern stumma av häpnad på en gata i Göteborg. Det var den sortens gata som inte finns längre, kantad av den sortens hus. Lyhörda landshövdingekåkar med dass på gården och kallvatten och kakelugn inne. Vi bodde där. Vi var den sortens barn. Vi hade hemsydda kläder. Ni tror kanske, att vi var sådana som numera kallas ”svaga grupper i samhället”, eller "underprivilegierade", eller något av alla de andra nya vackra orden som allihopa betyder ”fattig”, men vi var varken det ena eller det andra. Bara rätt fattiga.
Vi var alldeles vanliga femtiotalsbarn.



Mannen som vi hade mött bodde inte på vår gata. Ingen av våra pappor hade kunnat gå i en sådan överrock en vanlig vardag, men det var inte därför vi stirrade. Kläder imponerade inte på oss. Bättre vett än så hade vi fått lära oss och just därför säger jag att vi varken var svaga eller underprivilegierade.
Men den han hade med sig imponerade! Vi hade aldrig stött på något sådant utanför böcker och berättelser. Tänk att någon kunde HA något så fint! Vi smög efter tills mannen stannade och lät oss titta färdigt. Jo, han tog ett lite stadigare tag i läderkopplet, för säkerhets skull, och så sa han vänligt att detta var en polishund, så kanske vi skulle hålla oss undan lite. Att det var en alldeles märkvärdig varelse hade vi redan räknat ut, så ingen hade drömt om att våga be om att få klappa. Bara att få se en hund var ovanligt - och detta !
Som jag minns schäfern, var han stor som en tiger och fantastisk att se på, men det som tog andan ur oss var blicken Den lugna, självsäkra blicken. Intelligensen i ögonen. Det var alldeles klart att den som bodde därinne hade uppsikt över situationen och mycket väl förstod att vi bara var barn.

Större delen av en livstid har runnit förbi sedan dess och det svenska samhället har förändrats ännu mer än jag själv har gjort, men jag har fortfarande den hundens ögon i minnet.
Jag minns mycket väl första gången jag mötte en schäfer.



Bodil Carlsson

onsdag 18 augusti 2010

VARFÖR VÄNDER INGEN...? del 2

Kommunministern är inte den ende som driver den här frågan. Niklas Frykman och Mathias Sundin - den ene oppositionsråd i Norrköping, båda riksdagskandidater i valet - gör det också och i juli, när rasförbudslagen gick igenom i Danmark, deltog de livligt i diskussionen på Newsmill med bl a ett rätt tänkvärt förslag om begränsningar i allas rätt att ha vilken hund som helst. Tyvärr deltog inte hundägarorganisationerna. Det är en lite märklig tystlåtenhet, för det som media och politiker slår sig ihop om kommer med tiden troligen att bli lag - frågan är bara VILKEN lag det ska bli och vilka konsekvenser den får. Sundin tror att "etablissemanget" - förmodligen avses just hundorganisationerna - inte tycker att det finns något problem och tiger still i hopp om att allt ska blåsa över av sig självt.
Det kommer det nog inte att göra. Rapporterna om aggressiva hundar har ökat de senaste åren. Jag har inga siffror från Sverige, men från England talas om över femtusen sjuhusvårdade, varav tolvhundra barn. Några dödsfall: ihjälbitna barn. Aftonbladet låter kvinnan som attackerades av rottweilern för en dryg vecka sedan avsluta med att säga, att hon kämpade för sitt liv. "Hade det varit barn med i bilden, så hade det varit kört." I värsta fall kan hon ju tyvärr ha rätt.
Så ÄVEN OM ministern är ute efter att samla poäng hos väljarna och tidningarna satsar på att sälja lösnummer, kan man inte avfärda det de säger. Mats Odell har fullständigt rätt i en sak. Folk skall inte behöva vara rädda!

Det skulle inte vara särskilt smart av hundfolk att tänka att det där är inte vårt problem, det är sådant som händer på andra platser än de där vi själva bor och det handlar om helt andra hundar än de vi själva har och det har ingenting med oss att göra. För det första stämmer det inte - hundägare bor överallt och skador på människor orsakas också av reggade hundar ur olika rasgrupper. Men framförallt är inte det en inställning som den överfallna joggande kvinnan skulle förstå. Inte heller familj och grannar till den lille kille, som blev svårt biten i ansiktet i ett bostadsområde i Göteborg för ett tag sedan. Och inte åskådarna på den utställning där en rottweiler flög på sin ägare nyligen. Alla de här människorna säger samma sak: det här ska inte få hända.
Det har de helt rätt i. Varför händer det?

Hur rasförbudet fungerar i England

Se följande länk

tisdag 17 augusti 2010

VARFÖR VÄNDER INGEN LÄNGRE NÄR DE SER EN SCHÄFER?

Om rubriker, samhällsförändringar och mentalitetstest

Missade ni Aftonbladets löpsedel den 9 augusti? Men då kanske ni såg Expressens?

JOGGADE – DÅ KOM DEN GALNA HUNDEN !

Aftonbladet hade ett helt uppslag med stort foto av en ordentligt bandagerad kvinna. Foto av rottweiler också, förstås – björnliknande, i snabb rörelse, med metallstryphalsbandet flängande och hela garnityret skyltat. Expressen har samma kvinna och annan rottis, men den bilden visar också upp rena varulvsgapet. Där var ledordet

MÖRDARHUNDEN

Jag gissar att någon har kastat en boll till Aftonbladets rottis och att hunden har bråttom efter, men båda fotograferna har helt klart fått fram en image av en ras som man inte skulle vilja stöta ihop med. Längst ner på sidan finns punktade råd om hur man ska bete sig vid hundmöte. Mycket riktigt påminner de om hur man överlever möte med björn.
Tidningarna har med anledning av den här händelsen definitivt kastat en boll till kommunministern, som framträder i Aftonbladet med bild i tvåspaltaren längst till höger på uppslaget - bästa läsplaceringen. Odell säger att det här är ett stort problem:

” VILL MAN HA EN HOTFULL HUND FÅR MAN FLYTTA”

”Odell vill ge ../../ bostadsbolagen tillstånd att kasta ut hyresgäster med hundar som sprider oro i området.”

I Storbritannien finns redan Dangerous Dogs Act, som ger polisen rätt att omhänderta och avliva hundar av vissa raser. Danmark införde ett förbud mot tretton ”farliga hundraser” nyligen. Den brittiska lagen har varit ett totalt bomskott – sansade familjehundar har omhändertagits för avlivning för att de hade fel rastillhörighet, samtidigt som andra hundar har fortsatt att skrämma folk. De som vill skrämmas med hund bytte förstås ras, eller plockade fram blandningar.

Odell verkar den här gången inte heller vara ute efter att förbjuda vissa raser. Han vill att hyresvärdarna ska kunna tvinga vissa hundägare att ta sina hundar med sig och försvinna. Det är ett mindre dåligt förslag än ett rasförbud, men inte oproblematiskt ändå. Vem bestämmer att min hund är ”hotfull”? Hundhataren i trappuppgången intill eller damen som jämt är arg för att jag inte passar mina tvättstugetider?

Och vart hade Odell tänkt sig att de hotfulla hundarnas ägare skulle ta vägen efter vräkningen? Antingen flyttar de väl in hos en rad kompisar, som kan skylla på att de inte äger hunden, eller så löser de sitt problem genom att slänga ut hunden på gatan. Då har alla andra i det bostadsområdet fått ett större problem än de hade tidigare. Det är vad som har hänt i England. Staffar och korsningar fyller djurskyddshemmen till bristningsgränsen – ett enda av dem, i London, avlivar 3 000 staffar och staff blandningar om året. Personalen säger att många av dem är mycket bra hundar mentalt.

(Forts följer!)

fredag 13 augusti 2010

Åter till verkligheten

Den här collievännen har haft semester ett bra tag nu, både från blogg och från arbete. Men nu är det dags att återvända till det vi alla så smått moloket kallar vardag, eller kanske verklighet.
Med från årets vistelse nere i barndomstrakterna är några bilder - några frusna ögonblick som hjälper mig att minnas också denna sommar, den 48:e i mitt liv.
Lika många år som jag levt har stugan nere på västkusten funnits i familjens ägo. Den stod inflyttningsklar samma år jag föddes. Alla mina barndoms somrar tillbringade jag där - i en salig blandning av brännmaneter, krabbfiske, bad, drivvedsfynd, steninsamling och bärplockning. Och solen sken alltid... :-)

Nu när jag bor långt ifrån stugan så blir det bara ett besök per år, i dryga två veckor. Varje år jag kommer dit börjar jag med att titta på den vindpinade tallen uppe på berget och varje år kan jag konstatera att den håller formen.



Sedan kollar jag att fyren Nidingen lyser som den ska. Det gör den varje år. Dagarna som kommer brukar jag glatt notera att klätterrosen pappa planterade för säkert fyrtio år sedan blommar så fint - också detta år. Den härdar ut i saltvindarna, den minimala mängden jord och den brännande solen. Flammentanz, kanske? (Just på denna bild är det ett softfilter på kameran, därav det mjuka...)



I år slog vi på stort och gjorde en rejäl "hundgård" till vovvarna på baksidan av huset. Hönsnät, pinnar, ståltråd och lite av vår tid gav dem en ganska rejäl yta att vistas på. Med tanke på att det tidvis var ganska varmt så kändes det bra att de hade tillgång till svala stenplattor i skugga men också andra ytor att leka på när temperaturen blev mer hundvänlig. Morgonpromenaderna blev de längsta denna sommar. På skogsstigar med tallbarr och på grusvägar i den kaprifoldoftande skogen.



Det är alltid med en viss sorg i hjärtat jag lämnar stugan. Men jag brukar klappa lite på den brunlaserade fjällpanelen och tyst säga: " Hej då. Vi ses om ett år!" Fast ingen annan får se det, det är liksom bara mellan mig och huset.

Johan Nilsson

onsdag 11 augusti 2010

DEN ANDRA SIDAN

Journalisten bakom The Bullshit Bulletin plågas nu plötsligt av en stalker. Själv anfäktas jag så här i kvällningen av Nils Ferlins ande. Ni vet den gamla dikten om hur det är på den andra sidan?


Inte ens en grå liten stalker, som smyger med hemlig tangent
har jag fått till den hära bloggen! Inte ett ord satt på pränt
av en endaste grå liten stalker eller grundlagsvän oskuldsvit.
Å andra sidan... Vem värper nytt dravel
för att dölja sin gamla drit?

söndag 8 augusti 2010

MIN FIENDES FIENDE...

... är min vän, säger ett talesätt. Säga vad man vill om THE BULLSHIT BULLETIN, men den missar sällan någonting som går att använda för att ge en tidigare arbetsgivare på käften. Det mesta duger, gammalt eller nytt. Vilken berättelse hittar man i botten den här gången?
Ett gräl som dokumenteras i ett styrelseprotokoll från december 2008 och som hade flera år på nacken redan då.


Tänk er en vanlig brukshundsklubb. Vanliga medlemmar, vanliga raser, vanlig kursverksamhet för vanliga hundägare. Begränsade träningsytor. Städdagar och medlemsmöten. Och mitt i mixen en och annan gammal macho med k...arismakomplex.
SHAZAM!!! Storstjärnan sveper in!
Storstjärnan kör skydds på hög nivå. Storstjärnan medför egen träningsgrupp. De är inte medlemmar i den lilla vanliga klubben. De kommer inte på medlemsmötena och de deltar garanterat inte i några städdagar. De är inte ens samma personer från gång till gång.
Storstjärnans träningsgrupp betalar Storstjärnan för att få träna för honom. På den vanliga klubbens appellplan, där de egna medlemmarna börjar känna sig lite ovälkomna och där klubbens kursverksamhet inte riktigt får plats, när Storstjärnans gäng kliver på.

Klubbens vanliga medlemmar gillar inte läget. Styrelsen försöker påtala för skyddsgänget att klubbens kurser måste ha företräde på klubbens träningsytor, men skyddsgänget lyssnar inte på det örat. Varför skulle de? Det är ju Storstjärnan de betalar för att få träna hos. Rimligen är det hans verksamhet och inte klubbens som de har intresse av.
Så vad ska en styrelse göra i det läget - rada upp sig längs appellplan och applådera frifräsarna?

Självklart blev det irritation och bråk, ett långt bråk med många turer. Det blev oenighet i klubben mellan de medlemmar som var tacksamma att styrelsen satte emot och de som inte var det. En och annan höll hårt på Storstjärnans gäng och tyckte att lite får man väl offra för att elittävlande skyddsare ska trivas gott. Någon ansåg att Storstjärnan var utsatt för vuxenmobbing. Någon anmälde klubben till kommunen och tyckte att den inte borde få bidrag, när den inte villa låta Storstjärnan få träna sitt betalande elevgäng på de gemensamma ytorna längre. Någon blev väldigt besviken, när kommunen inte höll med.
Det kanske var på det viset, att majoriteten i klubben höll på styrelsen, men vad var det för styrelse? Vad visste den? Småhundsägare! Som aldrig hade gjort ett piss i ett snöre! KÄRRINGAR!!!
Det talade Någon rakryggat om. Tyvärr sa han inte "kärringar". Han sa "småfittor". Mer än en gång. Och till sist fick väl kärringarna nog av både språket och situationen och så anmälde de honom och nu har han till sist åkt dit, stackars man. Fälld i Disciplinnämnden för ett uppträdande som inte går att acceptera och som ger en konstig bild av vår verksamhet.

Det är rent otroligt synd om den här killen, det talar han själv om och THE BULLSHIT BULLETIN hakar på. Alltihop drabbar honom bara för att han varit kritisk mot SBK, inget annat. Han och hans gode vän Storstjärnan är helt enkelt illa behandlade. Om detta berättar han på nätsidor där proffsigt fotade hundar hänger i skyddsärmar högt och lågt. Skyddsärmarna bärs av killar som påminner lite om de välmusklade granitnyllen som brukar stå och hålla låg profil bakom kungligheter på statsbesök, om ni vet vad jag menar. Helt klart är de inte dvärghundsägare och ärligt talat ser de inte ut att vara särskilt lättmobbade heller.

På nätsidan hänger vår hjälte ut anmälningarna mot honom, kompletta som de skickades in till SKK med namn, adress och telefonnummer till kärringarna som anmälde. Han får plats med det där om hembränt som drar in kulor till klubbens läger också. Och så avslutar han med att åkalla grundlagen som sitt skydd mot odemokraterna i SBK.
Vaddå grundlagen, undrar ni kanske? Jo, yttrandefriheten, demokratins grundbult, förstås!
Vår hjälte tror att grundlagen lyder så här - ja, det är ett citat! "Säg vad du vill, det är upp till dig!"

För min del tror jag att killen har missförstått både grundlagen och ett par tre saker till.
Det finns ingen yttrandefrihet som ger någon rätt att kasta grova skällsord i ansiktet på andra eller komma med beskyllningar om olagliga handlingar, om man inte har belägg för dem. Gör man sådant, får man nog vara glad om det bara är i SKK:s Disciplinnämnd man blir fälld.

Det finns ingen föreningsfrihet som ger en privat verksamhet rätt att utnyttja en förenings gemensamma tillgångar som det passar.
Där var kärnan i bråket. Men det glömmer de bort att redovisa, hjälten och THE BULLSHIT BULLETIN.

lördag 7 augusti 2010

ETT HÄSTJOBB

Igår la jag ner en timma på ett jobb som jag inte har sysslat med på femtio år. Jag stod och höll i en hink och pratade.
Det var annat när jag var barn, för då var det bara män som höll på med de här sakerna och de varken snackade eller höll fram hinkar med betfor. Då var det raka rör och höjda röster som gällde och om det knep kom det fram järnkättingar och flera män med muskler.
Nu var vi två medelålders tanter, som verkade en häst alldeles själva. Det är rätt så typiskt för vad som har hänt. Gamla klassiska stöddiga manschbranscher var det från början, både hästsporten och brukshunderiet, med gammalt klassiskt halvmilitärt stuk och hårda metoder och den härliga imagen av svårhanterliga djur att skaffa sig större k...arisma med. Ego, ni vet.

Nu är ju brukshundsklubbarna sen länge fulla med kvinnor och de farliga hundarna finns inte där längre, för det är på helt andra ställen än SBK:s domäner som de stöddiga blir stöddigare av att vara herre över en best med maxat bett. Man tänker sig att metoder och umgängesstil har förändrats på kuppen. Hästvärlden är lika full av kvinnor den också nu. För femtio år sedan fick jag sjokvis av beröm, jag fick höra att jag var en väldigt ovanlig liten tös som inte var rädd för de stora arbetshästarna utan rentav kunde hantera dem som en riktig karl - minsann!
Det är annat nu. Den ovanliga lilla tösen har blivit en jättevanlig liten tant. Vi är majoriteten av de som sysslar med hundar och hästar.
Hursomhelst! Där stod vi utan järnkättingar att tillgå. Inte en muskelbiff så långt ögat nådde och hästen behövde verkas ordentligt, för första gången i sitt liv. Och eftersom han är en årsgammal hingst, redan högre över manken än vad någon av oss två tanter är långa, och har sådär tvåhundra kilo muskel att lägga bakom sina eventuella synpunkter, så var det bäst för tanterna att det gick lugnt till.

Det gjorde det. Hästen stod där på stallgången med ett ben i taget upplyftat och hann inte märka så mycket av att han var fastbunden och fick hovarna knipsade, eftersom den där betforhinken och dess diskreta förflyttningar och allt jollret och kliandet i pannan tog hans fulla uppmärksamhet och när ett träns med bett lirkades på plats lite senare hade han fullt upp med att räkna ut hur nyplockade små augustipäron skulle få plats i munnen samtidigt. Så även om han var lite förvånad över järnbiten i munnen, så tyckte han inte att det var så mycket att bråka om. Augustipäron är himla gott.

Sedan leddes han - också för första gången - i träns ut på en främmande gårdsplan. Där fanns en collie, som gjorde enkla lydnadsövningar en bit bort. Där fladdrade väldigt konstiga saker i vinden. Unghingsten hade mycket att hålla ögonen på, så han glömde bort att bråka om bettet, och när han närmade sig de konstiga fladdrande sakerna kom han på att det var skönt att ha trygga matte att hålla sig till. Utifall att tvättkläderna skulle gå till anfall.
Efter allt detta var hästen trött i huvudet. Han leddes ut till betet igen med inställningen att verkning och tränsbett var rätt obetydliga nyheter och matte en riktigt trevlig gammal chefsmärr att ha med sig.

Hästmatten och jag är båda gamla SBK-tjejer. Så resten av eftermiddagen la vi ner på att skrika könsord åt folk som vi inte gillar och sen i kvällningen kokade vi ihop en skvätt amfetamin för att bättra på klubbens ekonomi. Det är så vi är vana att hålla på, förstår ni. Det är liksom vår stil.
Jorå! Precis så går det till hos SBK:s folk! Tonen är så illrå att man får acceptera precis vad som helst och en klubbstyrelse säljer illegala berusningsmedel för att finansiera verksamheten. Fast den där supermesiga klubben nöjer sig med hembränt, efter vad det sägs. (De har väl inte fattat att det blir bättre fart och större inkomster med vårat kok.)
Det här måste ABSOLUT vara sant, för det har stått att läsa i en veckas tid på en blogg som heter THE BULLSHIT BULLETIN och som skrivs av en initierad frilans på Hundsport. Hon är väl insatt i ämnet och det hon inte säger själv låter hon kommentarerna säga.

onsdag 4 augusti 2010

SÅ VAD HANDLAR DET OM? -forts

Uppfödare av den sorten som inte kan acceptera några andra regler för verksamheten än sin egen fingertoppskänsla återkommer ofta till hur märkvärdiga vi ska vara jämt i det här lilla landet med alla våra bestämmelser hitan och ditan och Svenska Brukshundsklubben som jämt ska lägga sig i uppfödarnas rätt att avla som de känner för. Hunduppfödningen är ju en hobby och en hobby ska vara KUL!
Som Margaret Carter sa till de engelska cavalieruppfödarna:

Ni gjorde som ni kände för väldigt länge.
Hundarna tog smällen och hundägarna betalade veterinärräkningarna.

I det här lilla landet är vi sedan ett antal år tillbaka så väldigt märkvärdiga av oss att det inte går att regga avkomma efter en collie som inte är höftledsröntgad. Det spelar ingen roll om hunden är uppfödd här eller importerad. Vill man avla på den, så höftledsröntgar man.
Om röntgenplåtarna visar grad A eller B - utmärkta respektive bra höfter - så är det inga problem. Du kan avla på din collie och varken SKK eller rasklubben kommer att hacka på dig. Men om röntgensvaret blir grad C, D eller E - där E är en gravt dysplastisk höft - förväntas du låta bli att använda den hunden i avel. Gör du det ändå, så får du registrera avkomman, men varenda valp i kullen får en avelsspärr från SKK stämplad i stamtavlan. Varför?
Svår HD är ett sådant lidande för hunden och en sådan sorg för ägaren (och för uppfödaren) att varje rasklubb och varje hundmänniska måste göra vad man kan för att hålla frekvensen nere. Det enda framkomliga sättet är att låta bli att använda drabbade hundar i avel. Även om hunden på många andra sätt är en mycket bra collie, ska man inte skicka smärtan vidare till andra hundar, andra ägare och andra uppfödare.
Så här tänker majoriteten av collieuppfödarna och collieägarna. Så här fungerar SKK:s och rasklubbens regler. Visst förstår man att de ibland innebär besvikelse för någon som har fött upp - eller köpt in - en lovande hund, om röntgenplåtarna visar sig vara mindre förnämliga än hunden. Ett projekt som man hade hoppats på går i stöpet. Men gör det oss till förfärliga människor?

tisdag 3 augusti 2010

SÅ VAD HANDLAR DET OM? -forts

I colliens ursprungsland skulle allt det som följer vara exotiskt. Här är det normalläget.
Till att börja med har vi i stort sett inga renrasiga oreggade collies. Att varenda valp i en kull ska reggas är inte bara det vanliga förfaringssättet - det är vad som krävs. Likadant är det med ID-märkningen. Förr gjordes det ju genom att SKK-reggsiffrorna tatuerades på örats insida, nu görs det med chipmärkning, men alla ID-märks. Till skillnad från stamtavlor och andra papper kan tatueringar och chip inte komma bort i hanteringen. De kan inte bytas ut inför en ögonundersökning, HD-röntgen, karaktärstest/MH eller - för den delen - inför en utställning eller en försäljning. Hunden som presenteras för veterinären, domaren eller röntgenassistenten ÄR den hunden. Och eftersom alla valpar i en kull reggas och ID-märks, finns alla med i statistiken - inte bara de som valts ut för att de tilltros ha "show quality", medan de mindre lovande säljs oreggade till "pet homes" och aldrig syns.

De flesta collieuppfödare i det här landet ser till att få sina valpar undersökta avseende CEA och colobom före försäljning. Collies som är tänkta att avlas på brukar undersökas en gång till som unga vuxna. Som i andra länder är CEA alldeles för vanligt och även om vi tror att de lindriga formerna varken innebär lidande eller någon större synnedsättning för hunden, kollar uppfödarna hundarnas ögon ändå. Resultaten är offentliga och rasklubben sammanställer statistiken. Möda och kostnader för uppfödarna kan man tycka, och det är det ju, förstås. Men hur skulle vi annars upptäcka om colobomen började bli vanligare eller de svårare formerna av CEA ökade i antal?

Collieuppfödare i det här landet HD-röntgar alla sina avelsdjur. Många ber också valpköparna att göra detsamma, även om valpen aldrig är tänkt att gå i avel. Varför det? Därför att HD är polygenetiskt. Ingen kan veta hur många av generna som ger höftledsfel den egna valpen har fått med sig i bagaget, men alla kan veta det här:
om det finns många röntgade hundar i valpens släktträd och inga eller bara enstaka med höftledsfel, då är risken för den valpen liten. Finns inga eller enstaka röntgade har man ingen aning om risken. Men finns det många med HD på linjerna bakom, då är risken för valpen stor. Av det följer att en uppfödare behöver få in så många HD-resultat som möjligt för att veta var kenneln står i sin avel när det gäller höfterna.

Ingen uppfödare kan ju tvinga valpköparna att röntga. Några går ner i priset på valpen för att göra det ekonomiskt lättare för köparen, men de flesta av oss valpköpare betalar våra hundars röntgen ur egen ficka. Ändå har en avsevärd andel av varje collieårskull röntgats före två års ålder, dels för att vi gärna vill vara säkra på våra hundars höftleder för vår egen skull och dels också för att många faktiskt förstår och uppskattar uppfödarens intresse av att få veta. Om jag skulle våga mig på en gissning, så finns det brittiska collieuppfödare som skulle ge en hel del för att vara i samma sits.
De skulle kanske inte heller ha något emot att röntgenresultaten var offentliga. Det är de här: de ligger på kennelklubbens databas. Vilken tilltänkt parning som helst inom rasen kan värderas avseende HD-risken av uppfödare som funderar över kommande valpkullar. Till och med valpköpare kan kolla upp vilka linjer som har lägre risk. Till exempel kunde jag, som inte är uppfödare och inte den vassaste kniven i lådan när det gäller SKK:s Hunddata, på mindre än en kvart leta rätt på de sju Corydon-collies som verkar ha kommit hit från 1990 och framåt. Två av dem hade utmärkta höfter, en var OK, två blev aldrig röntgade och två hade grav HD. Jag behövde inte be någon om lov för att ta reda på det och inte för att skriva det heller. Det är inte förtal. Det är fakta från en offentlig databas. I hundvärlden i stort är detta något ovanligt och säkert väcker det förargelse hos en del, som är vana vid att uppfödarna har kunskapsmonopol. Men är det skäl nog att frysa ut oss?

måndag 2 augusti 2010

SÅ VAD HANDLAR DET OM?

Brukar collieuppfödare i Sverige regga sina kullar på trygga tillflyktsorter som Norge och Finland för att känna sig säkra för rasklubbens klor?
Näe, inte direkt. Skogslandskapen som skiljer oss från grannländerna är visserligen dramatiska på sina ställen, men riktigt så dramatiska är de inte att man ser desperata uppfödare smita över gränserna nattetid med nyfödda valpar beskyddande tryckta mot bröstet. Inte heller brukar uppfödarna syssla med komplicerade manövrer som att para sin tik i ena grannlandet och regga den kommande kullen i nästa grannland för att ducka för rasklubbens tyranniska regemente. Faktiskt tror jag att ingenting sådant har inträffat. Och skulle det ha gjort det, så misstänker jag att den personen skulle ha fått en uppmaning från SKK att sluta fjanta och börja ägna sig åt det man väntar sig av en uppfödare.
Det kan låta självklart för oss, men för många hundmänniskor utomlands är det snudd på avundsvärt. Det här är vad man förväntas göra som uppfödare av collie i Sverige och det är faktiskt också vad de flesta uppfödare gör. OK, en del gör det under högljutt grymtande, det medges. Men de flesta verkar rätt nöjda med att vara där de är.
I klorna på den svenska rasklubben och den svenska kennelklubben.

Forts föjer, fast bara en översättning av inlägget från igår. Resten i morron. Livet har andra sidor än hundvärldstragglande. Regnet har slutat och hundarna ska ut!

söndag 1 augusti 2010

SO WHAT´S IT ALL ABOUT?

Do Collie breeders in Sweden actually register their litters in the safe havens of our neighbouring countries, away from the clutches of the National Breed Club?
Well, not exactly. The rough forest country separating us from Finland and Norway is certainly exotic, but not as exotic as all that. You won´t find any desperate breeders scurrying across the borders in the night with new-born pups in their protective arms. Nor do our breeders routinely engage in complicated manouvering such as mating a bitch in one country and selling the resulting litter in another just to dodge the repressive rule of the breed club. In fact, I think it never happened. And if it did happen, I think that person would have received a note from our KC, telling them to stop their antics and get on with what they´re expected to do.
Here is what they are expected to do - and what most of them actually do. A minority comply while grumbling rather loudly, I grant you, but most seem to be content with being where they are.
That is, in the clutches of the Collie Club and the KC of Sweden.

There are very few, if any, unregistered purebred Collies here. Also, registration of every puppy in a litter is not just common practice but mandatory. So is ID. It´s done by chipping these days, whereas earlier the KC registration number was tattooed on the inside of the puppy´s ear. Unlike pedigree papers, chips and tattoos can´t get lost and they definitely can´t be swopped awaiting an eye check, an X-ray or a mentality test - nor, for that matter, a sale or a show. The dog presented to the vet, or the judge, or the radiological nurse, IS that dog. As all pups in a litter are ID:ed and registered, none disappear into what in Britain is referred to as "pet homes" - how derogatory that sounds! - while the ones with show promise are on record.

The majority of Collie breeders in this country have their litters examined for CEA and coloboma before the puppies are sold at eight weeks of age.Collies intended for breeding are generally reexamined as young adults. As in other countries, CEA is too common here, and although we believe that the milder degrees of it cause no suffering and little impairment of vision to the dog, breeders still check. Results are public and the breed club monitors the statistics. A bother and a cost, you may think. But how else should we know it, if colobomas became more frequent or the more severe degrees of CEA started to increase?

Breeders in this country X-ray all breeding stock for HD and many entreat the people who buy their puppies to do the same - even if that Collie will never be bred from. Why? It´s because hip dysplasia is polygenetic. You can never know how many of the genes producing hip deformity your own puppy carries, but you can definitely know this: if there are many X-rayed, yet none or few found with HD in a puppy´s family tree, there is little risk for that particular puppy. If few are X-rayed, all bets are off. If there are many identified cases of HD in the puppy´s lineage, the risk for that puppy is greater.
It isn´t any more complicated than that. But it follows that breeders will need X-rays from as many dogs as possible to get a reliable view of where they stand regarding HD in their breeding programme.

Obviously, a breeder can´t make a buyer comply with the request. Some breeders reduce the price of the puppy, if the buyer promises to X-ray, to make it easier on the new owner. Most of us pay out of our own pockets for the X-rays. Nevertheless, a substantial proportion of all Collies born each year have gone through their X-rays before the age of two. People want to make sure their dog is all right hipwise, and many appreciate the breeder´s need to know.
X-ray results are public. Computerized records are kept by the Swedish KC. Any prospective mating can be evaluated regarding the risk for HD by a breeder worrying about a future litter. Even prospective buyers can see for themselves which lineages carry less risk. For instance, even though I`m not a breeder and not particularly adept with the KC data base, it took me fifteen minutes to find the seven Corydon Collies that seem to have arrived here from 1990 and onwards. Two of them had excellent hips, one was OK, two had had no X-rays and two were found to be severely dysplastic. I did not have to ask anybody´s permission to find that out, nor to write about it here. The facts are on public record. Unusual in the general dog world, perhaps, and possibly offensive to some people, but hardly reason enough for us to be ostracized, is it?

In this country also you can´t register the offspring of a Collie with no X-ray taken. Whether it was homebred or imported is of no importance. You want to breed from your Collie? Fair enough, but have it X-rayed first.
If the results say "grade A" or "Grade B" - excellent and good, respectively - all is well. You may go ahead unmolested by the breed club and the KC. If the X-ray should say C, D or E, with E being a most severely deformed hip joint, you are expected not to breed from that dog. If you do, you can still register the offspring, but the entire litter will have a permanent KC breeding prohibition stamped on its pedigree documents. Why is this?
Again, it´s simple. Regardless of all attempts from certain quarters to deny it, HD is hereditary. Severe HD is such suffering for the dog, such a grief for the owner, besides being such a sad thing for the breeder, that every breed club and every dog person should do what they can to keep the frequency down. And the only practicable way is not to breed from afflicted dogs. Even if the dog is excellent in many other ways, nobody should choose to pass the risk and the pain on to other dogs, other owners and other breeders.
This is the way the great majority of Collie breeders and Collie people here feel. This is how the rules work. Understandably, on occasion they may disappoint somebody who has bred or bought themselves a promising dog, when the X-ray results turn out less brilliant than the dog. But does that make us terrible people?